Efter sociala medier kommer det personliga mötet

22 maj 2014

När Barack Obama vann presidentvalet första gången 2008, gjorde han det efter en valkampanj som efteråt blev uppmärksammad, särskilt på grund av hur han hade använt sig av sociala medier. Han sades vara den första presidentkandidaten som förstod hur sociala medier kunde användas som ett effektivt marknadsföringsverktyg. Inte bara för att övertyga väljare om att han var rätt person för jobbet, utan även för att få människor att känna sig delaktiga och engagerade genom att släppa en del av kontrollen och låta väljarna själva organisera sig på gräsrotsnivå. Metoden var särskilt framgångsrik hos yngre amerikanare som redan hade vant sig vid att kommunicera, dela information och samlas kring olika frågor på sociala medier

I dag är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen när en partiledare eller presidentkandidat annonserar en social mediestrategi, twittrar eller låter människor vara med och skapa nya hashtags. Gäsp. Till och med den 77-åriga påven twittrar idag. Informationsflödet är mer omfattade och människors mejlboxar är mer överfyllda än någonsin tidigare. Vem orkar bry sig?

Därför kan jag inte annat än imponeras av Gudrun Schymans och Feministiskt Initiativs valstrategi, ”Homeparty”som de har ägnat sig åt sedan förra hösten. Vem som helst som samlar ihop minst 15 kompisar får besök av Gudrun Schyman eller en någon annan av partiets företrädare. Initiativet har hittills varit lyckosamt, på kort tid har man ökat från cirka 3000 till över 10 000 medlemmar och har blivit en politisk kraft att räkna med. Mycket på grund av den ”word of mouth” process som sätts igång – ”alla” som har varit på en sammankomst har garanterat pratat om det med någon annan och på så sätt ökar kännedomen.

 Efter sociala medier kommer det personliga mötet

Gudrun Schyman på ett homeparty på ABF huset i Stockholm våren 2014.

Det är på samma gång enkelt och genialt. Att mötas ansikte mot ansikte under en tidsperiod som är dedikerad åt det mötet – det är sådant som betyder något idag. Som marknadsföringsstrategi känns FI:s Homepartys oslagbar. I dagens digitaliserade värld när allt flyttar ut på nätet blir det personliga mötet bara mer och mer värdefullt. Något som inte bara andra politiska partier, men även näringslivet kunde låta sig inspireras av.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spanat i London

1 november 2013

”By seeing London, I have seen as much of life as the world can show” skrev den engelska författaren Samuel Johnson under mitten av 1700-talet. Lite överdrivet kanske men London är en kulturell smältdegel med plats för varje nationalitet, tradition och inte minst trend. Här är några som jag la märke till när jag var i London nyligen:

Omtänksamhet som del av affärsidé
Man vinner helt klart på att visa omtänksamhet om sina kunder. På den trendiga krogen Meat Liquour i West End kommer personalen ut till köande gäster och bjuder på stora lökringar. Jag själv stod över en timme i kö för att komma in och smaka de omtalade hamburgarna, men lökringarna var onekligen ett moment som gjorde att kötiden kändes uthärdlig. Ett annat exempel på liknande välvilja fick jag erfara på den amerikanska hamburgerkedjan Five Guys i Covent Garden. Det populära Five Guys är ett måste för hamburgarälskaren, en autentiskt riktigt amerikansk hamburgerkedja som självaste Flippin Burger’s i Stockholm sägs ha inspirerats av. På Five Guys blir man varmt välkomnad och de bjuder alla sina gäster på obegränsat med färska jordnötter, att äta där eller ta med. Så oavsett långa köer och en oproportionellt lång väntan lämnar man både Meat Liquor och Five Guys med en bra känsla. De har förstått värdet av att göra det lilla extra för sina gäster.

IMG 1923 Spanat i London

Offensiva välgörenhetsorganisationer
De ideella organisationerna i London är kända för att vara offensiva i sin marknadsföring. Inte sällan får man en liten broschyr från en organisation tillsammans med sin måltid på en av de många restaurangkedjorna i London. På flertalet restauranger lägger man på en pund på notan som går till välgörenhet. En lång tradition av givande präglar det engelska samhället och de är i topp i världen när det kommer till givande och insamling till ideella organisationer.

Skärmavbild 2013 10 31 kl. 16.39.46 Spanat i London

Charter 2.0
Tröttnat på New York och Kanarieöarna? Nästa år planeras de första turistresorna till rymden att gå av stapeln. 2012 öppnade Virgin Galactic ett kontor i Pall Mall med ett iögonfallande skyltfönster med budskapet ”Space is Virgin Territory”. Kontorets strategiska adress har lett till en rad spontanköp av rymdresor. Till det blygsamma priset av 250.000 USD har man en säkrad plats på en rymdresa, så snart rymdresor blivit kommersiella vilket är beräknat till år 2014. Har man inte vägarna förbi London finns nu en rad kontor med auktoriserade ”Space Agents” världen över.

IMG 1855 Spanat i London

Den nya sushin
I våras talades det om cevichen som den nya sushin i Stockholm. Men i Sverige har den inte lyckats slå igenom, än. På den Peruanska casual/fine dining restaurangen Ceviche i Soho finns en hel meny med bara ceviches och annan spännande Peruansk mat. Det Peruanska köket är hett, i augusti fick Stockholm också ta del av den spännande nya matkulturen då den peruanska restaurangen Tumi slog upp portarna på söder.

IMG 1919 Spanat i London

Duffingate
På bagerier runt om i London har man kunnat se en rad hybrider av bakverk som Cronuts, Townies och Crookies. I början av oktober kom Starbucks UK med sin variant- en mix av muffin och donut vid namn the Duffin och man var snabb med att varumärkesregistrera namnet. Vad Starbucks inte tagit i beaktning var att det redan fanns en väletablerad Duffin på den lilla bagerikedjan Bea’s of Bloomsbury i London. Att Starbucks varumärkesregistrerat namnet och potentiellt sett skulle kunna hindra Bea’s of Bloomsbury från att sälja originalet skapade en debatt i engelsk media och en anstormning på sociala medier i sann David vs Goliat anda. Med #duffingate sa konsumenterna sitt och Starbucks lät meddela att de inte kommer hindra Bea’s of Bloomsbury att sälja sin variant av Duffin. Debatten har definitivt satt den lilla engelska bagerikedjan på kartan.

Skärmavbild 2013 11 01 kl. 08.59.32 Spanat i London
Skärmdump från #duffingate på statigram.

Jamie’s matimperium
Jamie Oliver’s matimperium växer. Hans ”matrevolution” fortsätter att vinna ny mark, dock har han på senaste tid möts av kritik kring hans moraliserande av arbetarklassfamiljers matvanor. Ändå fortsätter han sitt självutnämnda uppdrag- att utbilda engelsmännen i matkultur. På ett av Jamies senaste restaurangkoncept Recipease, en hub för matintresserade, kan man förutom att äta frukost, lunch och middag även gå matlagningskurser, få inspiration till recept och köpa med sig färdiglagad mat à la Jamie för under 10 pund för två portioner. Såklart är allt i största möjliga mån lokalproducerat och helt utan tillsatser.

IMG 1869 Spanat i London

IMG 1870 Spanat i London

Av: Julia Holmberg

”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det”

16 juli 2013

IMG 2089 Om det fanns ett piller så skulle jag ta det

Strax före midsommar i år utsåg HUI i vanlig ordning ”Årets Smultron” (sommarens motsvarighet till ”Årets Julklapp”) och i år gick titeln till ”Matresan”. Kriterierna som ska uppfyllas för att erhålla ”Årets smultron” är att fenomenet ska ha ett högt försäljningsvärde och representera den tid vi lever i. Att matresan blev årets smultron är föga förvånande i ett land som leder ligan när det gäller utgivna kokböcker per capita och där tv-kockarna har blivit vår tids superkändisar. Vårt till synes oändliga intresse för mat innefattar såklart njutning och glädje men likaså dåligt samvete och ångest och inte minst ett enormt resursslöseri. Det är fascinerande hur mycket av den dagliga debatten som handlar om mat.

I en matstudie vi nyligen gjorde kunde vi, debatten till trots, konstatera att intresset för mat inte finns hos alla. ”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det istället” uttryckte en av deltagarna när hon berättade om sitt svala intresse för mat. För vissa är mat inte enbart förenat med njutning och glädje utan fungerar oftast som bränsle, något man måste få i sig för att överleva och som ofta är tråkigt att behöva bry sig om.

I det senaste avsnittet av SVTs Historieätarna kunde vi se Erik Haag och Lotta Lundgren gå på djupet med 70-talet och dess ”bruna mat”. Vad de bland annat kunde konstatera var att 70-tals maten innehöll väldigt udda kombinationer, var ofta ganska fet och innehöll lite för många smaker i en rätt vilket gjorde att man inte åt så mycket. Maten var helt enkelt för mättande, äcklig och det var lätt att känna att man hade ätit för mycket. Man höll sig till små portioner och tog till vara på maten man hade hemma, för att konsumera och frossa ansågs fult. Dessutom var matpriserna mycket högre än idag och stod för en stor del av varje hushålls utgifter. I kontrast till detta översvämmas sociala medier idag av bilder på mattallrikar, det ena matlagningsprogrammet avlöser det andra och vi har aldrig lagt så mycket pengar på restaurangbesök som vi gör idag.

I veckan inleddes Ramadan, den muslimska fastemånaden, då man från gryning till skymning helt avstår från mat och dryck. Förutom att ägna sig helhjärtat åt Islam, syftar fastan till att visa ödmjukhet och solidaritet med de mindre bemedlade och de som går hungriga. Det handlar med andra ord om att tänka till kring sin matkonsumtion – att genom fastan lära sig att ha tålamod och självdisciplin. När vi i väst utan närmare eftertanke anser oss ha rätten till all typ av mat när vi vill, var vi än befinner oss känns fastan ganska logisk och sund.

Frågan är hur länge vårt överdrivna intresse för mat kommer att hålla i sig. Efter en trend följer alltid en mottrend; när blir egentligen den surdegsbakande foodien bara ett minne blott? Vi tror att framtiden tillhör en mer måttfull matkonsumtion à la 70-tal, vi ägnar oss åt andra intressen och det där med att istället för mat ta ett piller kanske inte är så otänkbart som det låter idag.

Av: Julia Holmberg & Elin Åström Rudberg

Det är alltid någon som äger

15 februari 2013

Av : Elin Åström Rudberg

I det här inlägget kommer jag i viss mån att säga emot mig själv – för nästan två år sedan skrev jag om nya medietjänster och att dessa gjorde traditionellt ägande av information överflödigt. När människor har sin musik på Spotify, sina favoritfilmer på Netflix och kanske till och med får sina böcker och texter streamade till sin dator eller surfplatta, så befinner vi oss i en ny tid med ny logik och nya begrepp. Vi behöver inte längre spara ner medieinnehåll på våra datorer (och i den processen riskera att bryta mot lagen genom att råka kopiera upphovsrättsskyddat material) utan vi kommer lätt åt allt vårt material genom Internet och det så kallade ”molnet”.

Detta betyder dock inte att ägandet i sig har försvunnit; det har bara bytt skepnad. Det är i den nya skärningspunkten – mellan mina personligt skapade listor, kommentarer, foton med mera och företagen som tillhandahåller de tjänster som gör detta möjligt – som nya konflikter och gråzoner dyker upp.

I höstas cirkulerade det exempelvis något slags upprop på Facebook där man som användare uppmuntrades att protestera mot att företaget skulle kunna sälja användarnas personliga information utan deras medgivande. Innan jul dök ett liknande fall upp vad gäller bilddelnings-sajten Instagram, där nya användaravtal skulle göra det möjligt för företaget att sälja användarnas bilder för t ex reklamsyfte (senare backade företaget från detta). Man kan mycket väl tänka sig hypotetiska liknande fall i framtiden (vem äger t ex mina skapade spellistor på Spotify?).

De flesta konsumenter verkar dock rycka på axlarna åt risken att ens personliga information skulle kunna användas i kommersiellt syfte – och vad ska man göra? De flesta vill ju finnas på samma sociala medier som sina vänner. Utan ett konto på Facebook, LinkedIn, Instagram, Twitter eller någon av de andra populära tjänsterna riskerar man att hamna helt eller delvis utanför många sociala sammanhang.

Ett intressant exempel som faller inom ramen för denna diskussion är den nya amerikanska tjänsten SnapChat. Det är en bilddelningstjänst, precis som t ex Instagram, men med den stora skillnaden att användarna väljer hur länge en bild ska finnas kvar innan den raderas automatiskt.

Snapchat dump 620x277 Det är alltid någon som äger

Här kommer således förgänglighet in i bilden, vilket i sig är ett tänkvärt motfenomen till Facebooks så kallade tidslinje där all min aktivitet på sajten sparas och synliggörs (om inte i all evighet så åtminstone så länge jag har kvar mitt Facebook-konto). SnapChat har på kort tid blivit otroligt populärt i USA, särskilt bland unga; i november 2012 delades 20 miljoner bilder per dag. Föräldrar oroar sig för så kallad ”sexting”; att ungdomar skickar sexbilder till varandra, men detta har inte hindrat tjänsten från att växa.

Kanske kommer vi att få se mer av detta i framtiden; flyktig information som bara kan upplevas vid en viss tidpunkt, på en viss plats. Fullständigt raderad information är det i alla fall ingen som kan äga. Men diskussionen om vem som har makten och rätten till medieinnehåll i molnets tidsålder lär fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

”Elin lyssnar på How will I know av Whitney Houston”: transparens och privatliv i sociala medier

6 mars 2012

Av: Elin Åström Rudberg

Mysterierna är många på Internet i allmänhet och i sociala medier i synnerhet. Jag använder flitigt alla möjliga typer av webbsidor och signar glatt upp mig på nya tjänster som kräver inloggning, ofta utan att reflektera särskilt mycket över det. Som de flesta konsumenter älskar jag möjligheterna som Internet innebär, men jag förstår inte särskilt mycket av hur allting egentligen fungerar.

På sistone har jag funderat på kopplingen mellan Spotify och Facebook och hur det egentligen fungerar. För ett tag sedan, minns inte exakt när, blev det helt plötsligt obligatoriskt (rätta mig om jag har fel) att gå genom sitt Facebook konto för att kunna använda sitt Spotify konto. På så sätt är hela mitt Facebook-liv numera integrerat med den musik jag lyssnar på. Jag ser vad alla mina Facebook-kontakter lyssnar på för musik i en kolumn till höger på Spotify (”jaha, Lisa lyssnar country, det visste jag inte”) och jag ser topplistor över de mest populära låtarna i min bekantskapskrets. Mina Facebook-vänner kan också se mina förehavanden på Spotify (antar jag – mitt eget namn dyker ju aldrig upp i kolumnen till höger när jag själv är inloggad).

På många sätt är det här en fantastisk utveckling. Att dela med sig, bli inspirerad och komma i kontakt med människor är grunden i all social media. Men samtidigt finns där en krypande obehaglig känsla. Det är som att jag inte har någon kontroll över vilka av mina förehavanden på Internet som publiceras för andra. Jag trodde att jag hade stängt av funktionen som styr om de låtar jag lyssnar på blir synliga för alla mina kontakter på Facebook, eller åtminstone försökte jag göra det genom inställningsmenyn på Facbook, men det verkar inte ha fungerat. Och sen glömde jag bort det. För allvarligt talat – vem bryr sig egentligen? Informationsflödena på Facebook och numera även på Spotify är så oöverskådliga och för det mesta ointressanta att jag knappt snappar upp något längre. 

Men samtidigt – hur långt ska delandet och insynen gå? I mina mest radikala framtidsscenarier står det uppdateringar i stil med ”Elin googlar på tandläkare i Vasastan” i mitt Facebook-flöde. Och ja – ni kan ju bara tänka er vilka andra, och mycket mer privata sökningar som skulle kunna bli en del av mitt Facebook-jag. Den dagen kommer jag allvarligt överväga att släcka ner stora delar av mitt digitala liv. Om jag bara förstår hur man ska göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Richard Feigin, seniorstrateg på Mobiento om mobila trender

23 juni 2011

 Intervju med Richard Feigin, seniorstrateg på Mobiento om mobila trenderFörra veckan träffade jag Richard Feigin som arbetar som seniorstrateg på det svenska företaget Mobiento i New York för att prata om mobil marknadsföring i synnerhet och utvecklingen av teknik och konsumentbeteende i allmänhet.

Mobiento jobbar med mobil marknadsföring åt globala jättar som H&M och Microsoft. De var ett av de första företagen som började satsa på marknadsföring i mobilen mitt under IT bubblan 2001 och idag är man en av de ledande aktörerna globalt inom detta område. Jag och Richard träffades över lunch på ett schweiziskt(!) café i SoHo i New York och nedan följer ett utdrag ur min intervju med honom.

EÅ: Mobiento är ju en av de mest framgångsrika aktörerna inom mobil marknadsföring. Vad tror du ligger bakom företagets framgångar?

RF:  Jag tror en av de viktigaste förklaringarna är att man var bland de första på marknaden. Mobiento var en av de första aktörerna, vi startade redan 2001, begreppet ”mobile marketing” fanns knappt, då handlande det mest om sms utskick. Teknologin var inte så utvecklad, men man såg att det här var en ny kanal. Under åren har man har lärt sig tillsammans med sina kunder. Det dyker upp jätte många nya aktörer idag men de kan inte alls visa upp samma långa erfarenhet som vi har. En annan styrka som mobiento har är att vi är organiserade för att ta hand om hela den mobila kanalen åt ett företag. Från idé och strategi till användarupplevelse och produktion.

EÅ: Vad skulle du säga att mobil marknadsföring är idag?

RF: Det handlar om hur ett varumärke syns och upplevs i din mobiltelefon. Idag tar det sig ofta uttryck i form av appar eller mobila webbsidor. Men det kan likaväl vara sms utskick till kundklubbar. Den senare är fortfarande en viktig och effektiv kanal även om mer av kommunikationen flyttar till rikare format. Mobil marknadsföring är idag också det man kallar för ”locataion based services” som innebär att marknadsfäring kan bli hyperlokal och direkt kopplat till ett sammanhang eller en plats.

Även social medier, som idag är stort i mobilen, ger nya möjligheter till att vidga begreppet mobile marketing. Gränserna mellan traditionell marknadsföring och social marknadsföring suddas ut och det är en fantastiskt spännande utvecklingen. Jag skulle vilja säga att utvecklingen av sociala media idag till stora delar drivs av det mobila beteendet. Samtidigt drivs utvecklingen av Smart Phones och appar av sociala media beteende och behov. Som exempel är ”checka-in” väldigt socialt, men ocskå väldigt kopplat till en mobil. En incheckning är ju kopplat till en fysisk plats vid en given tidpunkt.

EÅ: Du påpekade i en krönika som du skrev i Computer Sweden att ”mobilen inte är en ny målgrupp”, kan du utveckla vad du menar med det?

Mobilen måste man behandla som vilken annan kanal som helst, det finns flera olika målgrupper därute och när ett företag sätter sin mobila strategi så måste man ta olika målguppers beteende i beaktning för att få effektivitet i sin marknadsaktivitet.

EÅ: Har ni märkt att kunder inte alltid har förstått det?

RF: Vissa kunder kommer till oss och säger ”vi vill ha en app”, det är som att säga att ”vi vill synas på TV” men sen har man ingen vidare strategi. Det finns en massa avvägningar; ska det vara en app eller en mobil webbsida, det gäller att tänka på vilken målgrupp man vill nå. Om man har mobil webbsida då når man alla, med en app når man bara iPhone-användare och iPhone användare har en viss demografi i sig. Man måste sätta sig in i vad det innebär att jobba med sitt varumärke i det mobila fönstret. Möjligheten med det mobil marknadsföring är att man kan vara väldigt snäv och väldigt lokal i sin kommunikation.

EÅ: Hur kommer mobil marknadsföring att utvecklas inom de närmaste åren tror du?

RF: Jag tror att man kommer spendera mer pengar på mobil marknadsföring som kommer att tas från andra budgetar, det kommer vara på bekostnad av andra media, av direktreklam, av print, av TV. Sen tror jag att mobil marknadsföring integreras med digital marknadsföring, det handlar om ta ett helhetsgrepp om alla digitala kanaler: mobilen, datorn, iPad och TV.

Jag tror också att utvecklingen kommer bli mer aktivitetsbaserad. I den gamla reklamvärlden satte man upp 100 planscher i en stad med ett budskap. Idag ställs det högre krav på att ha interaktion med sina konsumenter. Den som har bäst interaktion vinner, konsumenten ska få något tillbaka direkt.

Den stora skillnaden är att folk använder sin mobil under hela dygnet idag, man lever med sin smart phone på ett annat sätt. Förut var man online vid sin dator på jobbet. Idag har jag har min väckarklocka på mobilen och direkt när den ringer varje morgon så kollar jag mejlen, och läser kanske en eller två nyhetssidor och kollar Facebook. Och det har jag redan gjort efter fem minuter. Tiden som jag är online har förlängts med två timmar för att inte tala om resvägen till jobbet.

EÅ: Hur skulle du säga att unga amerikanare använder sina mobiler idag?  

RF: En stor del av mobilanvändandet är sociala medier. Mobila Facebook-användare lägger mer tid på Facebook är de som bara sitter vid datorn, Facebook är ständigt närvarnade, man kanske aldrig loggar ur. Vi kan se att e-mail användandet har börjar sjunka bland unga för att ”instant messaging” tar över den rollen både på datorn och i mobilen. Det har blivit mer fragmentiserat;  hur jag skriver ett första meddelande till någon kan vara antingen på LinkedIn, Facebook eller mejlen. Vilken kanal jag väljer är ofta situationsbaserad eller tillgänlighetsbaserad.

EÅ: Hur kommer vi att interagera med varumärken och andra aktörer om 10-20 år ur ett mobilt perspektiv?

Det är svårt att säga, jag tänkte själv på det igår vilka företag som är de viktigaste i vår värld, idag är exempelvis  Google och Apple viktiga på så många plan men saker förändras snabbt. Det handlar både om de tekniska framstegen och om konsumentbeteende, till exempel så spekulerar man redan om huruvida Twitter kommer att bli viktigare än Facebook i och med att Twitter är integrerad i den uppdaterade mjukvaran iOS5 från Apple. Idag tror man ju att Facebook aldrig kommer att försvinna, men det kan ju gå så snabbt, på två år kanske Twitter har tagit över.

EÅ: Ja, ibland hör man också talas om så kallad ”Facebook fatigue”, att användandet av Facebook går ner även bland unga.

RF: Det dyker ju upp konkurrerande kanaler hela tiden med mer specifika användarområden. Min tes är att om man tittar på till exempel sökningar på Internet så kommer det att bli mer vertikalt. Om jag vill ha reda på något om en restaurang i New York då gå jag till Yelp och inte till Google, där finns bättre information. Om jag vill hitta någon som jag vill kontakta då gå jag till LinkedIn. Vill jag följa utvecklingen under till exempel jordbävningen i Japan då går jag till Twitter. Jag tror att Google kommer att tappa lite av sin dominans.

EÅ: Ligger Sverige lite efter USA vad gäller denna utveckling?

RF: Jag tror att Sverige och USA är på samma plats i teorin. Men USA ligger före i praktiken, kanske främst tack vare att man har en population som snabbt kan skapa volym i en tjänst. ”Crowd sourcing” är ett sådant fenomen som absolut gagnas av en större population. Yelp har 17 miljoner recensioner på restauranger vilket skapar en  rik källa till bra information. I Sverige kanske man inte kan uppnå samma validering av restauranger med samma verktyg. Men det finns möjligheter att skapa verktyg som passar en mindre marknad.

Det här gäller även Groupon, det finns många som säger att ”det aldrig kommer ett erbjudande för mig”. Här börjar det dyka upp fler och fler nischade tjänster.

EÅ: Roligt att du säger det, det här skrev jag om på min gamla blogg redan i höstas, då upptäckte jag bland annat en Groupon-liknande tjänst för mammor som heter 8Moms som visserligen verkade ganska töntig, men ändå smart.

RF: Ja, man kan se att det börjar komma mer och mer. Ett kul exempel är Jdeal som står för Jewish Deals och är riktat mot judar i New York och det finns många exempel riktat mot just mammor. Och det kommer ännu mer sånt här som bygger på ”location”, alltså var man befinner sig just nu. Jag tror att detta kommer att revolutionera hela detaljhandeln framöver.

EÅ: Vilka företag/aktörer idag använder mobil marknadsföring på ett innovativt och smart sätt tycker du?

RF:  Jag tycker att Chase Manhattan är ett jättebra exempel som löser ett vanligt amerikanskt problem. I USA får man ofta betalt i checkar och för att få in pengarna på kontot så måste man gå in på ett bankkontor. Nu har Chase Bank gjort en app som gör att man kan ta ett kort på sin check och så kommer pengarna in på kontot. Det tycker jag är revolutionerande. CNN har också en jättebra app som heter I report som gör att man lätt kan rapportera in vad man ser. Jag tycker det är väldigt intressant att tänka på vem som kommer att vara journalist i framtiden, med tanke på Twitter och så vidare, men det är ju en helt egen diskussion i sig.

EÅ: Den diskussionen tar jag gärna en annan dag. Tack så mycket för din tid!

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Världens mäktigaste man?

20 april 2011

Ett foto av President Obamas tillsammans med Facebooks grundare Mark Zuckerberg från ett möte i februari 2011 publicerades på bloggen Business Insider. Under fotot en kommentar:

“I gotta say, it must feel impressive meeting the most powerful man in the world. I wonder how Obama feels about it.” 

Det är i en artikel på den läsvärda the Daily Beast som citatet ovan återfinns, en artikel som pekar på det intressanta maktförhållandet mellan USAs president Obama och sociala medier. Snacka om omvända roller, om det ligger något i kommentaren ovan, vilket det i mångt och mycket gör. Obama anses ju ha kommit till makten mycket tack vare det sätt som han använde sociala medier på i sin valkampanj (men medan Obama ”bara” styr över 300 miljoner invånare så kan Zuckerberg skryta med att ha 600 miljoner medlemmar på Facebook).

Just sociala medier, och kanske framförallt, Facebooks allt viktigare roll för politiker visar vilket inflytande Zuckerbergs skapelse har i samhället. Ingen makthavare med ambitioner kan undkomma sociala medier; de har blivit en hygienfaktor som alla använder sig av i mer eller mindre utsträckning (men hur bra man är på att utnyttja dem är en annan sak). Även de vanligtvis mer konservativa kungahusen börjar inse detta. Det kungliga bröllopet i Storbritannien mellan Prins William och Kate Middleton kommer att streamas live på Youtube, och gå att följa på Facebook och Twitter under ceremonins gång (läs mer på The Guardian).

Det är onekligen intressant att fundera över hur maktrelationerna i samhället rubbas i och med den tekniska utvecklingen. Annat var det innan Internet, då var i ju för sig makthavare beroende av traditionell massmedia, men flödet av information var mycket mindre och lättare att kontrollera. Idag gäller det att våga bjuda in medborgare, lyssna och föra dialog, och då spelar plattformarna för sociala medier en avgörande roll eftersom det är där stora mängder människor finns samlade. Då måste man också släppa lite på kontrollen, vilket uppenbarligen fler och fler traditionella makthavare vågar göra. Och inte bara för att de vill det, utan för att de måste.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,