Den kulturbärande hamburgaren får maka på sig

2 maj 2013

Hamburgare Den kulturbärande hamburgaren får maka på sig

För lite drygt ett år sedan fick Stockholmarna ”dille på hamburgare”. Det började med hamburgergurun Jon Widegrens öppning av restaurangen Flippin’ Burgers; ett litet hak på Kungsholmen där hipsters trängs med hamburgarveteraner. En kokbok senare och restaurangen är fortfarande fullsatt varje kväll trots en väntetid på 1-2 timmar för att få bord.

Att beställa en hamburgare på en ”finkrog” var för inte så länge sedan nästan smaklöst. Men idag har var och varannan restaurang i den högre prisklassen sin variant av hamburgare på menyn. Man skulle kunna tro att Stockholmarna fått nog av hamburgaren i och med Flippin’ Burgers hypen under 2012. Men inget tyder på detta- Franzén/Lindebergs bakficka Flyin Elk sålde slut på sin variant av burgare redan på öppningsdagen i mitten av mars. Och den vanligaste bilden i mitt Instagramflöde är fortfarande bilder från alla världens storstäder–porträtterade genom just hamburgaren.

Hamburgaren må vara en kulturbärare och även en kulturimperialist. Och att göra det som tidigare klassats som konventionell snabbmat till lyx kanske är en av många strategier för att tackla en orolig världsekonomi. Men att hamburgaren gått från snabbmat/McDonald’s till att vara en gourmeträtt går hand i hand med den senaste tidens debatt om mat- att vi vill ”veta vad vi äter” och att maten blivit alltför frikopplad från naturen. Det är ytterligare ett symptom på autenticitetstrenden och jakten på det äkta. Det har blivit en sport, att likt Jon Widegren, vara med i jakten på den perfekta hamburgaren. Den perfekta burgaren är inte kedjeburgaren och inte nödvändigtvis den ”överpimpade” gourmetburgaren (likt den Kanye West blev serverad på Grand Esaclier gjord på pancetta, anklever och briochebröd). Den perfekta hamburgaren är den enkla och den rena där brödet (helst bakat på potatis) och köttet (helst högrev eller hängmörat nötkött) är i centrum. Enligt Jon Widegren själv behöver inte den perfekta hamburgaren ens något tillbehör utan ska tala för sig själv.

Trots att trendanalytiker spått gourmet-vego matens återkomst är det fortfarande köttet, ofta i form av hamburgaren, som står i centrum. Nu ser det dock ut som att burgaren får tuff konkurrens. Som om vi inte fick nog av korvstoppningstrenden för ett par år sedan- nu gör ”finkorven” comeback. I höst kan vi se fram emot Stockholms första korvrestaurang som öppnar vid Tele2 Arena i form av Korvmakeri-grill-ölhall. Och konceptet är enkelt- ”bra korv, bra bröd, intressanta tillbehör”.

Av: Julia Holmberg

Det är alltid någon som äger

15 februari 2013

Av : Elin Åström Rudberg

I det här inlägget kommer jag i viss mån att säga emot mig själv – för nästan två år sedan skrev jag om nya medietjänster och att dessa gjorde traditionellt ägande av information överflödigt. När människor har sin musik på Spotify, sina favoritfilmer på Netflix och kanske till och med får sina böcker och texter streamade till sin dator eller surfplatta, så befinner vi oss i en ny tid med ny logik och nya begrepp. Vi behöver inte längre spara ner medieinnehåll på våra datorer (och i den processen riskera att bryta mot lagen genom att råka kopiera upphovsrättsskyddat material) utan vi kommer lätt åt allt vårt material genom Internet och det så kallade ”molnet”.

Detta betyder dock inte att ägandet i sig har försvunnit; det har bara bytt skepnad. Det är i den nya skärningspunkten – mellan mina personligt skapade listor, kommentarer, foton med mera och företagen som tillhandahåller de tjänster som gör detta möjligt – som nya konflikter och gråzoner dyker upp.

I höstas cirkulerade det exempelvis något slags upprop på Facebook där man som användare uppmuntrades att protestera mot att företaget skulle kunna sälja användarnas personliga information utan deras medgivande. Innan jul dök ett liknande fall upp vad gäller bilddelnings-sajten Instagram, där nya användaravtal skulle göra det möjligt för företaget att sälja användarnas bilder för t ex reklamsyfte (senare backade företaget från detta). Man kan mycket väl tänka sig hypotetiska liknande fall i framtiden (vem äger t ex mina skapade spellistor på Spotify?).

De flesta konsumenter verkar dock rycka på axlarna åt risken att ens personliga information skulle kunna användas i kommersiellt syfte – och vad ska man göra? De flesta vill ju finnas på samma sociala medier som sina vänner. Utan ett konto på Facebook, LinkedIn, Instagram, Twitter eller någon av de andra populära tjänsterna riskerar man att hamna helt eller delvis utanför många sociala sammanhang.

Ett intressant exempel som faller inom ramen för denna diskussion är den nya amerikanska tjänsten SnapChat. Det är en bilddelningstjänst, precis som t ex Instagram, men med den stora skillnaden att användarna väljer hur länge en bild ska finnas kvar innan den raderas automatiskt.

Snapchat dump 620x277 Det är alltid någon som äger

Här kommer således förgänglighet in i bilden, vilket i sig är ett tänkvärt motfenomen till Facebooks så kallade tidslinje där all min aktivitet på sajten sparas och synliggörs (om inte i all evighet så åtminstone så länge jag har kvar mitt Facebook-konto). SnapChat har på kort tid blivit otroligt populärt i USA, särskilt bland unga; i november 2012 delades 20 miljoner bilder per dag. Föräldrar oroar sig för så kallad ”sexting”; att ungdomar skickar sexbilder till varandra, men detta har inte hindrat tjänsten från att växa.

Kanske kommer vi att få se mer av detta i framtiden; flyktig information som bara kan upplevas vid en viss tidpunkt, på en viss plats. Fullständigt raderad information är det i alla fall ingen som kan äga. Men diskussionen om vem som har makten och rätten till medieinnehåll i molnets tidsålder lär fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,