Porträtt är framtidens statussymbol

27 september 2011

Av Elin Åström Rudberg

Jag läste nyligen United Minds rapport om 80-talistgenerationen. Boken är till stor del ett frossande i nostalgi; här nämns allt från listor över hitlåtarna som 80-talisterna kommer ihåg till traumatiska omvärldshändelser som satt sig på 80-talisternas näthinna; exempelvis Nirvanas ”Smells like teen spirit” och tsunamin 2004. Men författarna kommer också med en del intressanta poänger. De kallar bland annat 80-talisterna för ”nätnarcissister” och syftar på att de skamlöst exponerar hela sitt privatliv på sociala medier och i bloggar, ibland med stor framgång som följd.

Kenza och Tyra Sjöstedt är bra exempel på detta, unga tjejer som trots (eller på grund av?) att de bara skriver om kläder, smink och dåliga TV-program driver några av Sveriges mest välbesökta bloggar. Men Kenza och Tyra är undantag; de allra flesta får nöja sig med att den närmaste vänkretsen läser statusuppdateringar eller blogginlägg. För idag kan alla lägga upp inlägg och bilder som speglar ens liv och ambitioner på nätet.

skacc88rmavbild 2011 09 27 kl 11 15 391 Porträtt är framtidens statussymbol

skacc88rmavbild 2011 09 27 kl 11 16 081 Porträtt är framtidens statussymbol

Jag tänker på den narcissistiska unga generationen under ett samtal med en vän häromdagen. Han berättade om en bekant till honom som arbetar som konstnär. ”Kul”, sa jag ”och vad gör hon förutom att vara konstnär”? För jag har i princip aldrig träffat en ung konstnär som helt och hållet lyckas leva på sin konst. Men min vän berättade att den här tjejen visst kan försörja sig på konsten, hon målar mest porträtt i olja. Han hade själv blivit erbjuden att bli avmålad men ryggade tillbaka för prislappen på 60 000 kronor.

I nästa sekund slås jag av insikten: det är klart att det går att försörja sig på att måla porträtt idag. Det ligger ju exakt i linje med den framväxande narcissismen; varför skulle jag skämmas för att ha ett porträtt av mig själv på väggen hemma? Det är ju den perfekta symbolen för framgång i livet. Det andas dessutom ”old money” och romantisk nostalgi; tänk burgna familjers gods för 100 års sedan där porträtten över levande och döda familjemedlemmar hängde tätt på väggarna.

När nätet har blivit bland det mest icke-exklusiva som finns, krävs det något mer för att stå ut från massan. Alla kan lägga ut bilder på sig själva på Facebook, men det är bara en framväxande elit som har råd att låta sig bli avmålade i olja på duk. Mot bakgrund av detta borde alla konstnärer som kan måla fina oljeporträtt gå lysande tider till mötes.

Vad blir status i framtiden? Porträtt såklart!

Se även ”Stockholm’s Emerging Realist Generation” sida på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Att säga något och mena det

19 maj 2011

Jag var på kyrkbröllop i helgen. Det var en god vän till mig som gifte sig och redan när klockorna ringde började mina ögon att tåras. Det är ju inte bara jag som blir rörd av bröllop men under ceremonin kunde jag inte undgå att slås av det allvar och den tyngd som kännetecknade hela situationen

Min vän och hans fru är födda på 80-talet. I och med att de gifter sig faller de in i en trend av allt fler giftermål, särskilt bland unga. Enligt statistik från SCB så ökade andelen bröllop bland personer i åldersgruppen 20-25 år med 19 procent mellan 2005 och 2009.

Bröllop är en händelse som omgärdas av stort allvar och det är talande för de värderingar och den livsstil som kännetecknar 80-talistgenerationen. Och ett tydligt trendbrott mot det som karaktäriserade generationen innan dem. Medan 70-talisterna var ironiska så är 80-talisterna allvarliga. Skillnaden blir tydlig just vad gäller hur man väljer att leva sina liv. Generaliserat kan man säga att 70-talisterna inte trodde på något annat än sig själva och de gifte sig och skaffade barn sent. Bland 80-talisterna ser vi en backlash.

När brudgummen i sitt tal på bröllopsmiddagen som jag deltog i yttrade orden: ”jag älskar dig min S, min vackra S…” så gick det inte att tvivla på att min vän menade varenda ord han sa. Dagens unga och unga vuxna vill inte längre ironisera. De vill vara allvarliga. De vill tro på riktigt. De vill tro på evig och innerlig kärlek. Om det sen håller i längden, det är en annan fråga.

Jag har tidigare skrivit om 80-talistgenerationen här.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den motsägelsefulla bilden av 80-talisten

10 maj 2011

En driven ”digital-inföding” som alltid är redo att hoppa på nya äventyr? Eller en stressad ung person som oroas över risken för arbetslöshet? Bilden av 80-talisterna skiftar och är ofta motsägelsefull beroende på vilken rapport och eller artikel man läser. Vilken bild är den rätta? Sanningen ligger, som så ofta, någonstans mittemellan.

För drygt ett år sedan publicerades flera intressanta artiklar på sajten Newsmill under temat ”Världens bästa generation?”, där olika 80-talister själva fick beskriva sin generation. Analyserna skiftade. Carlos Rojas skrev att 80-talisterna är egenmäktiga medan Alica Kassius Eggers inte alls höll med. ”80-talisten vill vara en hoppjerka” skrev Annie Johansson och fick mothugg av Daniel Strand. Gustav Fridolin skrev också ett inlägg med hänvisning till sin bok ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”.

Det intressanta här är de olika verklighetsbeskrivningarna, men bara för att de är motsägelsefulla betyder det inte att någon är felaktig. Snarare finns det flera olika ”verkligheter” och vilken av dessa man upplever beror bland annat på vad man har för utbildning och vad man har för nätverk. Har man självförtroende, utbildning och kontakter finns det idag oändliga möjligheter att göra karriär och att forma sitt liv som man vill. Har man inte det, då är det däremot mycket tuffare.

Men visst kan man hålla med om åsikter som framförs från båda hållen. Ja, 80-talisterna har vuxit upp med IT på ett helt annat sätt än tidigare generationer och borde ha lättare att hantera informationsöverflödet och ny teknik. Mycket pekar också på att 80-talister inte vill stanna på samma arbetsplats hela livet, vilket säkerligen både har att göra med egenskaper hos 80-talisterna själva och det faktum att arbetsmarknaden inte är lika stabil idag som tidigare vilket kan tvinga människor att byta jobb.

Samtidigt verkar den stenhårda konkurrensen på arbetsmarknaden tillsammans med en strävan efter någon form av ”perfekt liv” innebära att många unga känner sig stressade. Och inte bara i Sverige. I en artikel från den brittiska dagstidningen The Guardian redovisas resultat från en ny studie som bland annat visade att unga britter i sena 20-års- och tidiga 30-årsåldern ofta känner sig pressade att lyckas både vad gäller jobb och privatliv. I USA visar ny forskning från Pew Research Center att just unga amerikaner födda efter 1980 (the Millennials som generationen kallas) har drabbats hårt av finanskrisen och har det tufft på arbetsmarknaden (men samtidigt är många ändå optimistiska inför framtiden).

Sammantaget växer bilden av en mångfacetterad generation fram (vilket säkert har varit fallet även med tidigare generationer), där många unga uppskattar den möjlighet till flexibilitet och förnyelse som finns i dagens samhälle, men där kraven på prestation är höga, vilket även kan skapa en känsla av otillräcklighet.

Av Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,