Gröt och ostron – konsumtion utan gränser

7 april 2014

bild3 Gröt och ostron   konsumtion utan gränser

På senare tid har en rad hybrider mellan olika produkter dykt upp. Vi har sett ”mash-ups” mellan produkter från helt olika kategorier och från olika delar av världen, kulturer och traditioner. 2013 gjorde cronuten (hybrid mellan doughnut och croissant) succé i New York och fortfarande är det meterlånga köer för att få smaka på det söta bakverket från Dominique Ansels Bakery på Manhattan. I slutet av förra året såg vi ytterligare en hybird, Ramenburgaren, innehållande klassiska asiatiska komponenter i en amerikansk hamburgare, som även den blev en hype. Försäljningen började i ett stånd på Brooklyns Smorgasburg (som så många andra nya streetfoodinnovationer) och nu ska upphovsmakaren öppna en ”brick and mortar” Ramenburger-restaurang. Mexikansk sushi, Turkisk Roti och vietnamesisk Pulled Pork Tacos är andra exempel på fusion mat som fullkomligt exploderat i storstäder världen över.

Globaliseringen och internet har på många sätt krympt världen. Utbyten och erfarenheter från andra kulturer gör att konsumenter får nya preferenser och nya krav. Restauranger, matproducenter och varumärkesägare tvingas att hänga med och ständigt innovera, vara kreativa, överskrida gränser för att skapa något nytt.

Till mångt och mycket speglar hybrider och ”mash ups” dagens konsumtionssamhälle där konsumenter skiftar beteende och värderingar, ifrågasätter normer och traditioner sätts på prov. Vi ser en bred konsumentgrupp som är benägen att testa oväntade kombinationer från helt olika kategorier.

På Regeringsgatan i Stockholm har nyligen Skanstull Restaurang och Bar slagit upp portarna. De kallar sig för ”radiobar” och konceptet är en blandning av amerikansk diner/fiskrestaurang/bar/studio som sänder livestreamad webbradio från morgon till sen kväll. Bakom konceptet ligger grundarna av södermalmsställena Under Bron och Trädgården. Södermalm har alltså flyttat in ett stenkast bort från Stureplan och på menyn finns allt från löjrom och ostron till enkel gröt och vita bönor i sann mash-up anda.

Av: Julia Holmberg

Julen står på tröskeln och alla är välkomna in

19 december 2013

IMG 15731 Julen står på tröskeln och alla är välkomna in

Det närmar sig juletid och för många en efterlängtad ledighet. Mitt i all granspaning, shopping- och julklappsstress kan vi urskilja flera olika initiativ där människor väljer att dela med sig och skapa julglädje även för andra.

Metro har under december månad publicerat en serie där de presenterar olika projekt där människor i alla olika åldrar vill dela julen med andra som har det sämre ställt. Vi möter självaste tomten, paketutdelare och julbordsräddarna.

På torsdag den 19e december serveras jullunch för hemlösa i Kungsträdgården där hela företag, familjer och alla hungriga eller bara nyfikna kan komma och äta julmat där pengarna skänks till Stadsmissionen. Förra året lockade eventet över 1000 personer och arrangörernas mål är att sätta nytt rekord.

Även kommersiella företag vill visa sin goda vilja inför stundande högtid och IKEA och Wirz Werbung AG i Schweiz manar oss alla att putsa silvret och duka för fest med extra sittplatser. No Empty Chairs at Christmas är en social plattform för alla som önskar sällskap över julen, där kan man registrera sig som antingen gäst eller värd. Men kom ihåg att inte vifta för mycket med ögonfransarna, reglerna är tydliga: ”No Empty Chairs for Christmas is not a dating platform and may not be misused as such”.

Kan allt detta vara en konsekvens på den konsumtionströtthet som går att skönja i samhället? Vill vi idag hellre hjälpa andra än överösa oss själva med ytterligare saker som vi egentligen inte behöver? Eller backar vi bandet och går från en välfärdsstat tillbaka mot ett samhälle uppbyggt på allmosor och fattigvård? Oavsett så går julen i givandets tecken, ät gott, njut av sällskapet och gläds med andra!  

Vi på Consumerinsight önskar er en riktigt god jul!

Av: Rebecca Birge

Medskapare eller ”bara” kund

7 november 2013

Prosumerism Aftonbladet1 Medskapare eller bara kund

Co-creation, prosumerism, mass collaboration – kär trend har många namn. I korthet handlar det om att människor i dag har blivit så mycket mer än konsumenter i ordets traditionella bemärkelse. Vi vill engagera oss, skapa och påverka innehåll och utformning av allt från media till skor. Inte ens ett företags allra heligaste – själva varumärket – är i dag fredat från konsumentpåverkan; konsumenter antas i dag vara aktiva medskapare av vilken mening ett varumärke har.

Aftonbladets senaste reklamkampanj är ett bra exempel på hur ”prosumerism” (en ordlek med orden producent och konsument) kan se ut i verkligheten. ”Sveriges nya tv görs av oss. Och av dig”, lyder budskapet. Enligt en artikel på Resumé vill Aftonbladet ”tillsammans med sina användare skapa en helt ny tv-upplevelse”. Greppet är inte helt nytt utan har använts tidigare (bland annat CNN och the Guardian har använt sig av användargenererat material) och om vi tittar utanför medievärlden finns det ännu fler exempel. Att kunder kan vara med och designa sina egna Nike skor är att av de mest välkända.

Utöver att vara ett marknadsföringstrick är den här trenden är intressant eftersom den väcker frågor om var gränsen går mellan olika ytor och enheter som berörs av produktionen och konsumtionen av antingen en produkt eller tjänst. Vad är egentligen företagets roll vs. konsumentens? Vad förväntar vi oss av ett företag eller varumärke och vad förväntas av oss som kunder? Vill vi vara medskapare av varumärken?

I anslutning till denna trend finns ett annat fenomen som har ökat i betydelse de senaste 10-20 åren: förflyttningen av allt fler arbetsmoment från företaget till konsumenten. Och nu menar jag sådana arbetsmoment som av de allra flesta inte upplevs som särskilt skojiga eller kreativa. Går det ens att göra något ärende på ett fysiskt bankkontor numera? På IKEA och Coop (och i många andra butiker) får kunderna själva agera kassör. Må så vara, men det som är smart uttänkt från företagens sida är hur dessa förändringar genomförs utan att konsumenterna ersätts för sin insats i  värdekedjan. När jag själv står och scannar mina varor i matbutiken känner jag ofta hur det pyr lite av missnöje inombords, ja jag känner mig nästan lite lurad, – jag gör en del av jobbet själv men inte får jag något tillbaka för det.

I spåren på allt detta – både prosumerism (som så klart ofta upplevs som något positivt av människor) och på att kunderna gör allt mer av tråkuppgifterna som brukade vara företagens jobb – tror jag på ett uppsving för den traditionella företag/kund relationen. De företag som låter kunder vara kunder, och omhuldade sådana, går en ljus framtid till mötes just för att denna typ av relation börjar bli en slags bristvara i dagens samhälle.

”Välkommen! Sitt ner och koppla av, så ska vi ta hand om dig”. Istället för: ”Välkommen! Sitt ner och skapa en produkt själv. Så sätter vi vårt varumärke på den sen”.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Spanat i London

1 november 2013

”By seeing London, I have seen as much of life as the world can show” skrev den engelska författaren Samuel Johnson under mitten av 1700-talet. Lite överdrivet kanske men London är en kulturell smältdegel med plats för varje nationalitet, tradition och inte minst trend. Här är några som jag la märke till när jag var i London nyligen:

Omtänksamhet som del av affärsidé
Man vinner helt klart på att visa omtänksamhet om sina kunder. På den trendiga krogen Meat Liquour i West End kommer personalen ut till köande gäster och bjuder på stora lökringar. Jag själv stod över en timme i kö för att komma in och smaka de omtalade hamburgarna, men lökringarna var onekligen ett moment som gjorde att kötiden kändes uthärdlig. Ett annat exempel på liknande välvilja fick jag erfara på den amerikanska hamburgerkedjan Five Guys i Covent Garden. Det populära Five Guys är ett måste för hamburgarälskaren, en autentiskt riktigt amerikansk hamburgerkedja som självaste Flippin Burger’s i Stockholm sägs ha inspirerats av. På Five Guys blir man varmt välkomnad och de bjuder alla sina gäster på obegränsat med färska jordnötter, att äta där eller ta med. Så oavsett långa köer och en oproportionellt lång väntan lämnar man både Meat Liquor och Five Guys med en bra känsla. De har förstått värdet av att göra det lilla extra för sina gäster.

IMG 1923 Spanat i London

Offensiva välgörenhetsorganisationer
De ideella organisationerna i London är kända för att vara offensiva i sin marknadsföring. Inte sällan får man en liten broschyr från en organisation tillsammans med sin måltid på en av de många restaurangkedjorna i London. På flertalet restauranger lägger man på en pund på notan som går till välgörenhet. En lång tradition av givande präglar det engelska samhället och de är i topp i världen när det kommer till givande och insamling till ideella organisationer.

Skärmavbild 2013 10 31 kl. 16.39.46 Spanat i London

Charter 2.0
Tröttnat på New York och Kanarieöarna? Nästa år planeras de första turistresorna till rymden att gå av stapeln. 2012 öppnade Virgin Galactic ett kontor i Pall Mall med ett iögonfallande skyltfönster med budskapet ”Space is Virgin Territory”. Kontorets strategiska adress har lett till en rad spontanköp av rymdresor. Till det blygsamma priset av 250.000 USD har man en säkrad plats på en rymdresa, så snart rymdresor blivit kommersiella vilket är beräknat till år 2014. Har man inte vägarna förbi London finns nu en rad kontor med auktoriserade ”Space Agents” världen över.

IMG 1855 Spanat i London

Den nya sushin
I våras talades det om cevichen som den nya sushin i Stockholm. Men i Sverige har den inte lyckats slå igenom, än. På den Peruanska casual/fine dining restaurangen Ceviche i Soho finns en hel meny med bara ceviches och annan spännande Peruansk mat. Det Peruanska köket är hett, i augusti fick Stockholm också ta del av den spännande nya matkulturen då den peruanska restaurangen Tumi slog upp portarna på söder.

IMG 1919 Spanat i London

Duffingate
På bagerier runt om i London har man kunnat se en rad hybrider av bakverk som Cronuts, Townies och Crookies. I början av oktober kom Starbucks UK med sin variant- en mix av muffin och donut vid namn the Duffin och man var snabb med att varumärkesregistrera namnet. Vad Starbucks inte tagit i beaktning var att det redan fanns en väletablerad Duffin på den lilla bagerikedjan Bea’s of Bloomsbury i London. Att Starbucks varumärkesregistrerat namnet och potentiellt sett skulle kunna hindra Bea’s of Bloomsbury från att sälja originalet skapade en debatt i engelsk media och en anstormning på sociala medier i sann David vs Goliat anda. Med #duffingate sa konsumenterna sitt och Starbucks lät meddela att de inte kommer hindra Bea’s of Bloomsbury att sälja sin variant av Duffin. Debatten har definitivt satt den lilla engelska bagerikedjan på kartan.

Skärmavbild 2013 11 01 kl. 08.59.32 Spanat i London
Skärmdump från #duffingate på statigram.

Jamie’s matimperium
Jamie Oliver’s matimperium växer. Hans ”matrevolution” fortsätter att vinna ny mark, dock har han på senaste tid möts av kritik kring hans moraliserande av arbetarklassfamiljers matvanor. Ändå fortsätter han sitt självutnämnda uppdrag- att utbilda engelsmännen i matkultur. På ett av Jamies senaste restaurangkoncept Recipease, en hub för matintresserade, kan man förutom att äta frukost, lunch och middag även gå matlagningskurser, få inspiration till recept och köpa med sig färdiglagad mat à la Jamie för under 10 pund för två portioner. Såklart är allt i största möjliga mån lokalproducerat och helt utan tillsatser.

IMG 1869 Spanat i London

IMG 1870 Spanat i London

Av: Julia Holmberg

Här och där – inte längre olika saker

17 oktober 2013

skype video call 2 620x412 Här och där   inte längre olika saker

Skype lämpar sig bäst för samtal mellan två personer. Pressfoto från Skype.

Där är där man inte är. Här är här där man är. Citatet från barnprogrammet Fem Myror är fler än Fyra Elefanter med Magnus, Brasse och Eva är på många sätt en självklarhet. Det är klart att jag är här. Och eftersom jag är här kan jag inte vara där. Detta har det aldrig funnits någon anledning att ifrågasätta. Tills nu.

Härom helgen skulle jag ”skypa” med min syster och hennes familj som bor i New York. Detta brukar vi göra, särskilt tillsammans med mormor och morfar, och det är en slags ritual som både är väldigt vardaglig men också lite högtidlig. Vi samlas allihop framför våra respektive datorer och sedan ska vi försöka umgås en stund; vi i soffan här i Sverige och de i sitt vardagsrum i USA, genom Skype.

Det är såklart fantastiskt att vi har möjlighet att både se och prata med varandra i realtid när vi befinner oss på varsin sida av Atlanten. Och samtidigt blir dessa Skype-sessioner nästan alltid något av ett antiklimax. Alla pratar med alla, ingen fattar vem man pratar med, eller vem som pratar med just mig, det blir ett suboptimalt samtal där ingen lyckas förmedla eller bli förmedlad något av det vi hade föresatt oss innan.

Skype skapar ett helt nytt sammanhang i det redan existerande rummet; lägger liksom till ett extra lager verklighet ovanpå det som jag redan befinner mig i. Svårigheterna att veta hur man ska bete sig är särskilt tydliga när det är två större sällskap som försöker umgås via Skype (samtal med bara två personer är mycket lättare). Då blir det tydligt hur vissa saker inte går att överföra digitalt; det sociala samspelet, ögonkontakt och kroppsspråk är några exempel på faktorer som har svårt att klara sig helskinnade när de digitaliseras. Du är liksom aldrig helt säker på att det du säger tas emot och förstås på andra sidan.

Denna upplevelse kan sägas vara ett exempel på det som framtidsspanaren Nicholas Negroponte kallar för ”bits and atoms”. Vi har levt  i en tid av ”atoms” – de flesta saker var väl definierade och avgränsade gentemot varandra, men nu lever vi mer och mer i en tid som kännetecknas av ”bits” – gamla sanningar och definitioner håller på att lösas upp och ersättas av mer mångfacetterade och flytande perspektiv.

Skype-sessionerna påminner mig om när jag var på restaurangen Dans le Noir i Paris för många år sedan. Inne i restaurangen är det kolsvart och  all personal består av blinda servitörer. Idéen är att seende människor ska få känna på hur det är vara blind. Det var en speciell upplevelse. Inte bara för att det var svårt att inte kladda ner sig när man inte ser maten och att jag blev trött av att det var så mörkt, men framförallt för att du aldrig var säker på att personen vid bordet som du pratade med verkligen lyssnade på vad du sa. ”Hallå, lyssnar du fortfarande på mig?” blev en upprepad replik under middagen.

Tekniken i all ära, men att umgås i stora sällskap gör sig fortfarande bäst i verkligheten. Den fysiska verkligheten alltså. Här och nu.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om förnöjsamhet och missnöje

26 september 2013

De stigande förväntningarnas missnöje. Detta uttryck som myntades av statsminister Tage Erlander har jag kommit att tänka på flera gånger den senaste tiden. Exempelvis när jag i somras lyssnade på ett avsnitt av programserien Oförnuft och Känsla som gick på P1 i somras. Programmet handlade om karriär och lycka och om att vi ofta förutsätter att ”lyckade” personer också är lyckliga. Författaren Alexandra Ahndoril (som tillsammans med sin man bildar den framgångsrika deckarpseudonymen Lars Keppler) berättade en anekdot om en hälsoundersökning där hon blivit ombedd att svara på några frågor i ett formulär, bland annat fick hon ta ställning till om hon ansåg sig lyckligt lottad i livet. Läkaren blev förvånad över att hon hade kryssat i ”ja” och sa att det aldrig var någon som brukade göra det.

Min första chef sa en gång till mig att ordet förnöjsamhet är ett ord som knappt är relevant idag. Att vara förnöjsam ligger liksom inte för moderna människor, det är nästan som ett misslyckande, för precis som att vi förväntas ta hand om vår hälsa förväntas vi hela tiden sträva uppåt, efter något bättre, något mer i livet än det vi har idag.

Den hedonistiska konsumtionen som är vanlig idag kan ses som en del i denna strävan. Vi har lärt oss att drömma om glädje, nöje och lust och vi söker efter att uppleva det vi fantiserar om på riktigt. Genom konsumtion ges vi en möjlighet att bli någon annan. Det paradoxala verkar dock vara att vi aldrig riktigt blir nöjda – verkligheten lyckas sällan leva upp till förväntningarna.

 Om förnöjsamhet och missnöje

Hedonistisk livsstil i tavlan som föreställer guden Bacchus av 1500-tals konstnären Caravaggio.

Kommer den hedonistiska konsumtionen att fortsätta? Den konsumtion genom vilken vi strävar efter lycka och en bättre vardag än den vi har idag. Det går att skönja en slags konsumtionströtthet i dagens samhälle – många människor i västvärlden upplever att antalet prylar man måste sköta, förvara, ta hand om, relatera till etc. börjar bli jobbigt. Lägg till det ekonomisk kris i många länder och klimatkris.

Vi har varit en slags mottrend mot hedonismen på spåren i ett av våra inlägg här på bloggen (om ”foodiens” eventuella död; ”i framtiden tar vi ett piller för att bli mätta”). Malin Ullgren skrev även en krönika om att avstå i Dagens Nyheter i somras. Vem vet – i spåren på ett lite mer återhållsamt och icke-hedonistiskt framtidssamhälle skulle vi kanske även bli lite lyckligare.

Av Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den välbeställda medelklassen söker ständigt nya utmaningar

18 september 2013

Ohälsa och sjukdom är idag nära förknippat med skuld och syndigt beteende. Nymoralistiska idéer gör att träning för många blir en skyldighet snarare än något lustfyllt. Något alla bör hinna med, om inte efter jobbet så ett snabbpass på lunchen, det går alltid att klämma in i vardagen.

Det handlar också om att utmana och pressa sig själv. Loppen runt om i storstäderna slår deltagarrekord och ”obstacle race” som t ex Tjurruset blir snabbt fyllda. Träningshetsen har nog aldrig varit mer påtaglig. Sveriges största gymkedja SATS sprutar ut nya kreativa träningsformer (de flesta en modifiering av gamla träningsformer i ny förpackning). Nu till hösten kan man sysselsätta sig med allt från Mud (namnet talar tydligt om vad det handlar om) till Dodgeball och Fit as a Fighter. Och i den nya SATS-appen kan man numera logga och tracka all typ av träning, även utanför gymmet. Det finns alltså klasser för alla, glöm bortförklaringarna och kom ihåg- ”strong is the new skinny”.

bild4 Den välbeställda medelklassen söker ständigt nya utmaningar

Midnattsloppet 2013, nytt deltagarrekord igen. Träning och att delta i lopp har blivit en form av folkrörelse.

I takt med att träning kommersialiseras allt mer är det många som söker sig längre ifrån storstadens neonfärgade fitnesscenter. Som vanligt söker sig den välbeställda medelklassen något som känns svårtillgängligt, autentiskt, äkta och kanske till och med lite farligt. De söker sig ut på bergen, bort från spåren i stan, och sysslar istället med terränglöpning och bergsmarathon. Eller så börjar man klättra, långt borta från blaffiga varumärkesloggor och knökfulla gym. Och även skidåkningen håller sakta på att transformeras. Randonée och friåkning har blivit näst intill mainstream. Glöm pisten och skidresorten. Nästa skidresa går till Alaska, på med stighudarna och upptäck nya orörda platser.

Eller är det mest trendiga att ignorera hälsoismen, att inte låta varken staten, media eller träningskedjorna påverka ens livsstilsval? På med mjukisarna, dega i soffan och njut av stillheten.

Av Julia Holmberg

Dandyn som den ideala moderna konsumenten

15 augusti 2013

Jag blir ofta fascinerad av hur lite som faktiskt sägs på Twitter. Ja, det skrivs ju såklart en ofantlig mängd med tweets, men det inte så ofta som det som faktiskt sägs säger något, dvs har ett djupare innehåll eller ger mig tillgång till någon ny form av kunskap. Fokus ligger på vem och var men inte så mycket på vad eller varför. Det kanske är lönlöst att förvänta sig annat när twittrarna bara har 140 tecken på sig men det är ändå ett bra exempel på det slags samhälle vi lever i. Strunt samma i vad jag gör, bara jag visar upp att jag gör något, träffar någon, någonstans.

När jag läser dessa Twitterflöden kommer jag att tänka på det som har kallats för ”konstnären som hjälte” och ”dandyism”. I och med framväxten av en allt mer sofistikerad och utbredd konsumentkultur bland medelklassen har en livsstil som tidigare anammades av ett fåtal privilegierade människor blivit något som eftersträvas av allt fler. Det handlar om en estetisering av livet, att göra livet till ”a work of art”.

Just dandyn är en intressant figur i detta sammanhang. Den ”första” dandyn sägs ha varit Beau Brummell (bara namnet luktar dandy lång väg) som levde i London i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Han kom från en medelklassbakgrund men anammade exklusiva och utstuderade vanor, särskilt vad gällde stil och smak och blev en inflytelserik inspirationskälla för dåtidens aristokrati. Wikipedia ger ett exempel på hur dåtidens aristokratiska män förväntades tillbringa sina dagar: göra sin toilette och handla på förmiddagarna, rida i Hyde Park eller besöka någon av herrklubbarna på eftermiddagarna, sedan teater, spel och eventuellt besök på en bordell. (Brummell gjorde allt detta men tyvärr utan tillräckligt med pengar för sin extravaganta livsstil. Han dog av syfilis, utfattig i Frankrike dit han flytt från sina kreditorer).

Beau Brummell Statue Jermyn Street1 Dandyn som den ideala moderna konsumenten

Staty av Beau Brummell i London.

Bortsett från Brummells tragiska slut kan dandyn på många sätt liknas vid den ideala moderna konsumenten: med en egensinnig känslighet för världen, redo att ge efter för infall och lustar, med en flytande identitet. Precis så som den postmoderna eller postindustriella konsumenten brukar beskrivas – en hoppjerka rent rumsligt och även själsligt och intellektuellt.

Forskare som sociologen Mike Featherstone har beskrivit hur dandyns livsstil har spridits bland konsumenter i västvärlden. Estetik har blivit en faktor utifrån vilken vi fattar grundläggande beslut. Frågan idag är således inte om detta är en bra sak att göra, utan om det ser bra ut?

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spelar det någon roll om något är naturligt eller inte?

18 juli 2013

kött4 620x344 Spelar det någon roll om något är naturligt eller inte?

Vi är i dag näst intill besatta av att det mesta omkring oss, kanske framförallt mat, ska vara naturligt. Naturligt är ett ord som syns överallt i marknadsföringssammanhang – reklamarna vet om att sånt som är ”naturligt” säljer bättre än sånt som ”onaturligt”. Det här är intressant eftersom man kan fråga sig vad det egentligen innebär att något är naturligt. Jag har bland annat skrivit om detta i ett tidigare inlägg på bloggen (Vad är det naturliga?).

I en podcast från The Long Now Foundation lyssnade jag nyligen på Nicholas Negroponte en framtidsspanare som bland annat är känd för sina tankar om ”bits and atoms” – att vi lever i en värld som är baserad på atomer men att vi rör oss mot en värld där ”bits” tar över. Hans slutsats blir att sådant som vi idag ser som motsatser till varandra (distinkt olika ”atomer”) kommer att flyta ihop eftersom den teknologiska utvecklingen gör en del sådana distinktioner förlegade. Han pekar bland annat just på dagens motsatsförhållandet mellan naturligt och onaturligt. Ett exempel han nämner är företaget Modern Meadow som experimenterar med att skriva ut kött. Kött som är utskrivet i någon slags 3D printer – är det naturligt eller onaturligt? Själva köttet är ju skapat utifrån ”riktigt” kött (utifrån vävnader från riktiga djur), det är bara produktionsprocessen som skiljer sig.

I anslutning till detta kommer jag också att tänka på en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen där VDn för Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet, Olof Holmer, bemötte en artikel av Centerpartiledaren Annie Lööf som handlade om att Centerpartiet vill minska de kemiska gifterna i vår vardag. Enligt Holmer finns det en rad felaktigheter i Centerledarens artikel, bland annat påståendet att ”kemikalier finns i nästan allt som vi kommer i kontakt med”. Holmer påpekar i sin artikel att allt omkring oss består av kemikalier, ”Annie Lööf består själv till 100 procent av kemikalier”, konstaterar han ironiskt.

Vår besatthet av det naturliga i dag kan ses som en följd av industrisamhällets och i efterdyningarna på den – masskonsumtionens uppkomst. Innan var frågan om naturligt eller inte irrelevant – man ”konsumerade” på det sätt som var möjligt. I och med uppkomsten av en stor medelklass blev det under 1900-talet möjligt för allt fler människor att lägga en stor del av sin ökade inkomst på konsumtionsvaror.

Under efterkrigstidens första årtionden slog masskonsumtionen igenom med fullt kraft – det nya och i våra ögon ”onaturliga” var attraktivt; det var plast, engångsartiklar och det skulle vara nytt. ”Throw away living” blev ett begrepp som kännetecknade tidsandan. Jakten på det naturliga i dag kan ses som en reaktion på det slit och släng ideal som rådde i mitten på 1900-talet, och som fortfarande råder, i stora delar av samhället. Något som kan hävdas vara naturligt blir på många sätt den ultimata motsatsen till allt det som vi vill distansera oss från. Frågan är dock om detta förhållningssätt håller i en framtid där världen troligtvis inte ser likadan ut som i dag.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det”

16 juli 2013

IMG 2089 Om det fanns ett piller så skulle jag ta det

Strax före midsommar i år utsåg HUI i vanlig ordning ”Årets Smultron” (sommarens motsvarighet till ”Årets Julklapp”) och i år gick titeln till ”Matresan”. Kriterierna som ska uppfyllas för att erhålla ”Årets smultron” är att fenomenet ska ha ett högt försäljningsvärde och representera den tid vi lever i. Att matresan blev årets smultron är föga förvånande i ett land som leder ligan när det gäller utgivna kokböcker per capita och där tv-kockarna har blivit vår tids superkändisar. Vårt till synes oändliga intresse för mat innefattar såklart njutning och glädje men likaså dåligt samvete och ångest och inte minst ett enormt resursslöseri. Det är fascinerande hur mycket av den dagliga debatten som handlar om mat.

I en matstudie vi nyligen gjorde kunde vi, debatten till trots, konstatera att intresset för mat inte finns hos alla. ”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det istället” uttryckte en av deltagarna när hon berättade om sitt svala intresse för mat. För vissa är mat inte enbart förenat med njutning och glädje utan fungerar oftast som bränsle, något man måste få i sig för att överleva och som ofta är tråkigt att behöva bry sig om.

I det senaste avsnittet av SVTs Historieätarna kunde vi se Erik Haag och Lotta Lundgren gå på djupet med 70-talet och dess ”bruna mat”. Vad de bland annat kunde konstatera var att 70-tals maten innehöll väldigt udda kombinationer, var ofta ganska fet och innehöll lite för många smaker i en rätt vilket gjorde att man inte åt så mycket. Maten var helt enkelt för mättande, äcklig och det var lätt att känna att man hade ätit för mycket. Man höll sig till små portioner och tog till vara på maten man hade hemma, för att konsumera och frossa ansågs fult. Dessutom var matpriserna mycket högre än idag och stod för en stor del av varje hushålls utgifter. I kontrast till detta översvämmas sociala medier idag av bilder på mattallrikar, det ena matlagningsprogrammet avlöser det andra och vi har aldrig lagt så mycket pengar på restaurangbesök som vi gör idag.

I veckan inleddes Ramadan, den muslimska fastemånaden, då man från gryning till skymning helt avstår från mat och dryck. Förutom att ägna sig helhjärtat åt Islam, syftar fastan till att visa ödmjukhet och solidaritet med de mindre bemedlade och de som går hungriga. Det handlar med andra ord om att tänka till kring sin matkonsumtion – att genom fastan lära sig att ha tålamod och självdisciplin. När vi i väst utan närmare eftertanke anser oss ha rätten till all typ av mat när vi vill, var vi än befinner oss känns fastan ganska logisk och sund.

Frågan är hur länge vårt överdrivna intresse för mat kommer att hålla i sig. Efter en trend följer alltid en mottrend; när blir egentligen den surdegsbakande foodien bara ett minne blott? Vi tror att framtiden tillhör en mer måttfull matkonsumtion à la 70-tal, vi ägnar oss åt andra intressen och det där med att istället för mat ta ett piller kanske inte är så otänkbart som det låter idag.

Av: Julia Holmberg & Elin Åström Rudberg