Normativ spontanitet

16 september 2011

Av: Elin Åström Rudberg

Jag försökte boka en tid med en kompis för att dricka vin en kväll. Vi brukar ofta skämta om att jag, framförallt sedan jag fick barn, är slav under kalendern vilket går tvärt emot hur vi båda två egentligen skulle vilja leva våra liv: fritt och spontant. Bara att jag använder orden ”boka tid” säger väl allt om hur inrutat mitt liv är. Min vän däremot är ensamboende singel.

Jag (sitter framför datorn och tittar på min kalender): vad sägs om att ses nästa tisdag kväll? Då kan jag.
Han: (tvekar en stund)… ja det vore schysst… men det är så långt till dess, tänk om jag inte har lust att ses den kvällen?

Vår konversation är träffande för den typ av kultur och inställning som kännetecknar många unga idag. I en studie om unga européers livsstilar som jag arbetade med för 2 år sedan kallade vi det för ”normativ spontanitet”. Med detta menade vi att spontanitet både är ett sätt att leva på men framförallt ett ideal som man strävar efter att uppnå. De unga i vår studie förknippade planering med någonting tråkigt och icke-eftersträvansvärt och ville gärna framhäva sig själva som icke-planerande och spontana. Man förväntas vara spontan; det är ett slags normaltillstånd.

Spontaniteten förstärks och förenklas av tillgången till ny teknik. Men hjälp av min mobiltelefon har jag möjligheten att vänta in i det sista med att bestämma plats för ett möte. Med teknikens hjälp är också andra mer lockande aktiviteter än den jag hade tänkt mig närmare. Genom att skjuta upp planering in i det sista finns möjligheten att känna efter och fråga sig själv: ”vad har jag verkligen lust att göra just nu?”. Sen gäller det bara att någon annan har lust att göra samma sak.

Vi får se hur det blir med vår vinkväll. Vi sköt upp det beslutet.

Kommentera