Att leva i överflödssamhället

11 november 2015

Att vi lever i ett samhälle som kännetecknas av materiellt överflöd har noterats under under lång tid. Det var framförallt efter andra världskriget som västvärldens länder utvecklades till avancerade marknadsekonomier med varierande grad av offentlig välfärd. I dag blir orättvisor i världen allt mer synliga – både mellan och inom länder. Ändå är det så att medelklassen i exempelvis Sverige har tillgång till allt fler valmöjligheter, produkter och tjänster för att fylla alla möjliga slags behov och önskningar.

I ett forskningsprojekt kallat Managing Overflow på Göteborgs Universitet undersöks fenomenet med överflöd ur flera olika perspektiv. Som projektet beskriver så kan överflöd innebära rikedom och välfärd men även slöseri och överbelastning. Detta känner nog många igen sig i. Det moderna konsumtionssamhället är både en välsignelse och en förbannelse – medelklassens konsumenter blir lätt beroende av nya produkter och teknik för att de fyller en funktion men svär samtidigt över alla prylar som svämmar över hemmet eller över teknik som strular. Komplexiteten i vardagslivet ökar i takt med fler kontaktpunkter med människor, företag och produkter som även måste underhållas och uppdateras kontinuerligt. Samtidigt syftar en stor del av de innovationer som lanseras gentemot konsumenter till att förenkla livet.

LevittownPA 620x497 Att leva i överflödssamhället

En flygbild av Levittown i Pennsylvania, USA som byggdes på 50-talet. Av många beskriven som en av de första ”moderna” amerikanska förorterna. Här skulle familjer bo som skulle ta del av överflödssamhället genom TV, bil och andra moderna bekvämligheter.

Att beskriva och även kritisera överflödssamhället är dock, som sagt, inte något nytt. Ett av de mest kända verken är boken Affluent Society som skrevs av den amerikanska ekonomen John Kenneth Galbraith 1958. I den drev han tesen att USA hade blivit ett överflödssamhälle där ytterligare konsumtion inte på samma sätt kunde motiveras eftersom denna nyare typ av konsumtion ofta bara var ytterligare varianter på redan uppfyllda behov (nyare bilmodeller, nya modekläder etc.). I en svensk recension av Jan Wallander som då var chef på Industrins Utredningsinstitut (och vars stiftelse för övrigt har finansierat en del av forskningsprojektet på Göteborgs Universitet) fick boken både ris och ros. Wallander konstaterade att all ny konsumtion inte kan avfärdas som enbart framkonstruerad av kommersiella intressen och pekade på att det ”är roligt att ha en televisionsapparat” (utvecklingen av TV var i sin linda; Sveriges Television hade startat reguljära sändningar bara några år innan, 1956). Wallander satte i vilket fall fingret på den kvalitativa skillnaden mellan att ha tillgång till vissa produkter och att inte ha det. Motsvarade fras idag skulle kunna vara att: ”det är roligt att ha en smartphone”, vilket i och för sig inte betyder att det enbart och alltid är odelat positivt att ha en smartphone som ständig följeslagare.

I dag ser vi konsekvenser av överflödssamhället som inte uppmärksammades i mitten på 1900-talet. Miljöfrågan lyste med sin frånvaro medan den idag är en av de viktigaste samhällsutmaningarna på global nivå. På 50-talet var bilismen på frammarsch och sågs som en eftersträvansvärd komponent i en modern livsstil; i dag framstår bilen ofta som föråldrad och miljöskadlig och har spelat ut sin roll i urbana områden med utvecklad kollektivtrafik.

Vilka följderna av dagens överflödssamhälle kommer att bli samt hur dessa kommer att analyseras och tolkas om 50 år får framtiden utvisa.

Av: Elin Åström Rudberg

 

Sopor: hetare än någonsin

6 mars 2015

Consume message small 620x434 Sopor: hetare än någonsin

Vi har flera gånger tidigare skrivit om sopor och hållbarhet här på bloggen (se inläggen här Vad ska vi göra med alla sopor? och här Det blir ett sopigt 2013) och ämnet fortsätter att vara högaktuellt. Förra året utkom en ny avhandling, Stadens Sopor, skriven av ekonomhistorikern Ylva Sjöstrand som behandlar hur Stockholm stad har tagit hand om sitt avfall under 1900-talet. För hundra år sedan var en stor del av avfallet organiskt (som kunde omvandlas till gödsel) men successivt ökade andelen icke-organiskt material i soporna vilket krävde en annan sorts hantering. I spåren av masskonsumtionen under senare delen av 1900-talet och i allra högsta grad i dag består våra sopor av en allt ökande andel icke-organiskt material som plast, kläder och elektronikvaror. Dessutom har mängden sopor ökat dramatiskt men avhandlingen konstaterar att det under 1900-talet inte har gjorts särskilt stora ansträngningar för att minska själva avfallsmängden.

Kanske är detta dock på väg att förändras. I och med ett ökat intresse för miljöfrågor från konsumenter, företag och myndigheter finns det en ökad mottaglighet för idéer om hur vi kan röra oss bort från ”slit och släng” mentaliteten mot ett smartare och hållbarare sätt att hantera våra resurser. I en annan ny bok, antologin Waste Management and Sustainable Consumption, diskuteras frågor om konsumtion och hållbarhet av forskare från flera olika håll utifrån dagens utmaningar. Exempel på frågor som diskuteras är dagens ”hyper-konsumtion” men även matsvinn och så kallad ”up-cycling” inom olika industrier.

I dag är det fler och fler företag som försöker agera i enlighet med de nya kraven på hållbarhet och resurseffektivitet. Ett exempel är H&Ms satsning på återvinning, där kunder kan lämna in sina gamla kläder så att de tas om hand på ett bra sätt (sen får kunden även en rabattkupong som kan användas till nya köp på H&M). På så sätt skulle satsningen kunna ses som motsägelsefull eftersom man uppmanar till hållbar konsumtion med ena handen och mer konsumtion av kläder med den andra. Detta är ju även den inneboende motsättningen i dagens konsumtionssamhälle där vi både ska konsumera hållbarare (och därmed troligtvis mindre) men samtidigt fortsätta konsumera. Den stora utmaningen på sikt är förstås hur tillväxt ska kunna kombineras med hållbarhet på ett smart sätt som både gynnar människor och vår planet.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Framtiden – inte alltid så ny

11 februari 2015

Det är lätt att tro att vår tid, och den närmaste framtiden, är unik och därmed olik allt annat. Vi läser ofta om att den tekniska utvecklingen går snabbare än någonsin och att världen är mer komplex och motsägelsefull än förut.  Det är förvisso sant att världen i dag (och därmed även morgondagen) är annorlunda jämfört med världen för bara några år sedan. Och samtidigt inte. För att inte låta oss bli helt uppslukade av det unika och speciella med vår egen tid kan det vara bra att att då och då sätta saker och ting i perspektiv.

Det finns teman som vi uppfattar som väldigt nutida men som existerade redan på 1800-talet (och säkert innan dess). I science fiction författaren H.G. Wells bok från 1902, Anticipations, skriver han bland annat om den snabba urbaniseringen och om att det i framtiden kommer finnas en stor grupp människor i samhället som kommer att ha svårt att konkurrera på den nya och”moderna” arbetsmarknaden. Med hjälp av den vanliga telefonen skulle vi slippa det ”vanliga mödosamma shoppandet”. Husfruar skulle ha alla slags tjänster och produkter inom ”handens räckvidd” och varor skulle kunna levereras samma dag, undersökas och eventuellt returneras, snabbt, smidigt och enkelt. Retoriken känns igen från dagens e-handlare (förutom detta med husfruar som idag är en nästintill utdöd demografisk grupp). Well’s teman känns i princip lika aktuella idag. Hans bok är som en slags nutidsanalys kombinerat med framtidsspaning à la förra sekelskiftet.

Wells är annars mest känd för mer skönlitterära verk som t ex Världarnas Krig från 1898 (om marsianer som invaderar jorden) och Tidsmaskinen från 1885 (om en uppfinnare som utvecklar en maskin för att resa genom tiden). Bara det faktum att författare redan för över 100 år sedan skrev om rymden och tidsresor får dagens science fiction genre att framstå som ganska konventionell och stillastående. Ja, ja – det där med rymdresor, det är väl inget nytt.

Att allt går så snabbt idag och att människor har så lite tid är andra teman som ofta lyfts fram som några av de stora svårigheterna med att leva idag. Dock skrev statliga utredare redan efter andra världskriget om hur den nya och snabba livsföringen skapade stress och svårigheter för familjer och föräldrar. Det diskuterades om vad som kunde göras i form av minskad arbetstid, mer tid till familjen och fritidsintressen m.m. Även det allestädes närvarande informationsöverflödet har längre historiska rötter än vad vi kanske tror. På 1980-talet skrev forskare om informationsöverflödet (och detta var alltså innan internet!) och att det producerades så mycket information, mer än någon gång tidigare i historien.

UPPDATERING: här visades en bild på en TV-tablå från SVT som var fejk, vilket inte framgick av sammanhanget, därför har vi tagit bort den (sept. 2016).

Således är många av vår tids viktiga teman även historiens viktiga teman. Men det är även så att vilka referenspunkter ett samhälle har får implikationer för hur människor tolkar och upplever sin samtid. På 50-talet kanske många kände sig överväldigade av den moderna och ”stressiga livsföringen”. Och samma upplevelse finns idag eftersom vi jämför med när det tog flera minuter för ett modem att koppla upp sig till internet.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Efter sociala medier kommer det personliga mötet

22 maj 2014

När Barack Obama vann presidentvalet första gången 2008, gjorde han det efter en valkampanj som efteråt blev uppmärksammad, särskilt på grund av hur han hade använt sig av sociala medier. Han sades vara den första presidentkandidaten som förstod hur sociala medier kunde användas som ett effektivt marknadsföringsverktyg. Inte bara för att övertyga väljare om att han var rätt person för jobbet, utan även för att få människor att känna sig delaktiga och engagerade genom att släppa en del av kontrollen och låta väljarna själva organisera sig på gräsrotsnivå. Metoden var särskilt framgångsrik hos yngre amerikanare som redan hade vant sig vid att kommunicera, dela information och samlas kring olika frågor på sociala medier

I dag är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen när en partiledare eller presidentkandidat annonserar en social mediestrategi, twittrar eller låter människor vara med och skapa nya hashtags. Gäsp. Till och med den 77-åriga påven twittrar idag. Informationsflödet är mer omfattade och människors mejlboxar är mer överfyllda än någonsin tidigare. Vem orkar bry sig?

Därför kan jag inte annat än imponeras av Gudrun Schymans och Feministiskt Initiativs valstrategi, ”Homeparty”som de har ägnat sig åt sedan förra hösten. Vem som helst som samlar ihop minst 15 kompisar får besök av Gudrun Schyman eller en någon annan av partiets företrädare. Initiativet har hittills varit lyckosamt, på kort tid har man ökat från cirka 3000 till över 10 000 medlemmar och har blivit en politisk kraft att räkna med. Mycket på grund av den ”word of mouth” process som sätts igång – ”alla” som har varit på en sammankomst har garanterat pratat om det med någon annan och på så sätt ökar kännedomen.

 Efter sociala medier kommer det personliga mötet

Gudrun Schyman på ett homeparty på ABF huset i Stockholm våren 2014.

Det är på samma gång enkelt och genialt. Att mötas ansikte mot ansikte under en tidsperiod som är dedikerad åt det mötet – det är sådant som betyder något idag. Som marknadsföringsstrategi känns FI:s Homepartys oslagbar. I dagens digitaliserade värld när allt flyttar ut på nätet blir det personliga mötet bara mer och mer värdefullt. Något som inte bara andra politiska partier, men även näringslivet kunde låta sig inspireras av.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Medskapare eller ”bara” kund

7 november 2013

Prosumerism Aftonbladet1 Medskapare eller bara kund

Co-creation, prosumerism, mass collaboration – kär trend har många namn. I korthet handlar det om att människor i dag har blivit så mycket mer än konsumenter i ordets traditionella bemärkelse. Vi vill engagera oss, skapa och påverka innehåll och utformning av allt från media till skor. Inte ens ett företags allra heligaste – själva varumärket – är i dag fredat från konsumentpåverkan; konsumenter antas i dag vara aktiva medskapare av vilken mening ett varumärke har.

Aftonbladets senaste reklamkampanj är ett bra exempel på hur ”prosumerism” (en ordlek med orden producent och konsument) kan se ut i verkligheten. ”Sveriges nya tv görs av oss. Och av dig”, lyder budskapet. Enligt en artikel på Resumé vill Aftonbladet ”tillsammans med sina användare skapa en helt ny tv-upplevelse”. Greppet är inte helt nytt utan har använts tidigare (bland annat CNN och the Guardian har använt sig av användargenererat material) och om vi tittar utanför medievärlden finns det ännu fler exempel. Att kunder kan vara med och designa sina egna Nike skor är att av de mest välkända.

Utöver att vara ett marknadsföringstrick är den här trenden är intressant eftersom den väcker frågor om var gränsen går mellan olika ytor och enheter som berörs av produktionen och konsumtionen av antingen en produkt eller tjänst. Vad är egentligen företagets roll vs. konsumentens? Vad förväntar vi oss av ett företag eller varumärke och vad förväntas av oss som kunder? Vill vi vara medskapare av varumärken?

I anslutning till denna trend finns ett annat fenomen som har ökat i betydelse de senaste 10-20 åren: förflyttningen av allt fler arbetsmoment från företaget till konsumenten. Och nu menar jag sådana arbetsmoment som av de allra flesta inte upplevs som särskilt skojiga eller kreativa. Går det ens att göra något ärende på ett fysiskt bankkontor numera? På IKEA och Coop (och i många andra butiker) får kunderna själva agera kassör. Må så vara, men det som är smart uttänkt från företagens sida är hur dessa förändringar genomförs utan att konsumenterna ersätts för sin insats i  värdekedjan. När jag själv står och scannar mina varor i matbutiken känner jag ofta hur det pyr lite av missnöje inombords, ja jag känner mig nästan lite lurad, – jag gör en del av jobbet själv men inte får jag något tillbaka för det.

I spåren på allt detta – både prosumerism (som så klart ofta upplevs som något positivt av människor) och på att kunderna gör allt mer av tråkuppgifterna som brukade vara företagens jobb – tror jag på ett uppsving för den traditionella företag/kund relationen. De företag som låter kunder vara kunder, och omhuldade sådana, går en ljus framtid till mötes just för att denna typ av relation börjar bli en slags bristvara i dagens samhälle.

”Välkommen! Sitt ner och koppla av, så ska vi ta hand om dig”. Istället för: ”Välkommen! Sitt ner och skapa en produkt själv. Så sätter vi vårt varumärke på den sen”.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Här och där – inte längre olika saker

17 oktober 2013

skype video call 2 620x412 Här och där   inte längre olika saker

Skype lämpar sig bäst för samtal mellan två personer. Pressfoto från Skype.

Där är där man inte är. Här är här där man är. Citatet från barnprogrammet Fem Myror är fler än Fyra Elefanter med Magnus, Brasse och Eva är på många sätt en självklarhet. Det är klart att jag är här. Och eftersom jag är här kan jag inte vara där. Detta har det aldrig funnits någon anledning att ifrågasätta. Tills nu.

Härom helgen skulle jag ”skypa” med min syster och hennes familj som bor i New York. Detta brukar vi göra, särskilt tillsammans med mormor och morfar, och det är en slags ritual som både är väldigt vardaglig men också lite högtidlig. Vi samlas allihop framför våra respektive datorer och sedan ska vi försöka umgås en stund; vi i soffan här i Sverige och de i sitt vardagsrum i USA, genom Skype.

Det är såklart fantastiskt att vi har möjlighet att både se och prata med varandra i realtid när vi befinner oss på varsin sida av Atlanten. Och samtidigt blir dessa Skype-sessioner nästan alltid något av ett antiklimax. Alla pratar med alla, ingen fattar vem man pratar med, eller vem som pratar med just mig, det blir ett suboptimalt samtal där ingen lyckas förmedla eller bli förmedlad något av det vi hade föresatt oss innan.

Skype skapar ett helt nytt sammanhang i det redan existerande rummet; lägger liksom till ett extra lager verklighet ovanpå det som jag redan befinner mig i. Svårigheterna att veta hur man ska bete sig är särskilt tydliga när det är två större sällskap som försöker umgås via Skype (samtal med bara två personer är mycket lättare). Då blir det tydligt hur vissa saker inte går att överföra digitalt; det sociala samspelet, ögonkontakt och kroppsspråk är några exempel på faktorer som har svårt att klara sig helskinnade när de digitaliseras. Du är liksom aldrig helt säker på att det du säger tas emot och förstås på andra sidan.

Denna upplevelse kan sägas vara ett exempel på det som framtidsspanaren Nicholas Negroponte kallar för ”bits and atoms”. Vi har levt  i en tid av ”atoms” – de flesta saker var väl definierade och avgränsade gentemot varandra, men nu lever vi mer och mer i en tid som kännetecknas av ”bits” – gamla sanningar och definitioner håller på att lösas upp och ersättas av mer mångfacetterade och flytande perspektiv.

Skype-sessionerna påminner mig om när jag var på restaurangen Dans le Noir i Paris för många år sedan. Inne i restaurangen är det kolsvart och  all personal består av blinda servitörer. Idéen är att seende människor ska få känna på hur det är vara blind. Det var en speciell upplevelse. Inte bara för att det var svårt att inte kladda ner sig när man inte ser maten och att jag blev trött av att det var så mörkt, men framförallt för att du aldrig var säker på att personen vid bordet som du pratade med verkligen lyssnade på vad du sa. ”Hallå, lyssnar du fortfarande på mig?” blev en upprepad replik under middagen.

Tekniken i all ära, men att umgås i stora sällskap gör sig fortfarande bäst i verkligheten. Den fysiska verkligheten alltså. Här och nu.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om förnöjsamhet och missnöje

26 september 2013

De stigande förväntningarnas missnöje. Detta uttryck som myntades av statsminister Tage Erlander har jag kommit att tänka på flera gånger den senaste tiden. Exempelvis när jag i somras lyssnade på ett avsnitt av programserien Oförnuft och Känsla som gick på P1 i somras. Programmet handlade om karriär och lycka och om att vi ofta förutsätter att ”lyckade” personer också är lyckliga. Författaren Alexandra Ahndoril (som tillsammans med sin man bildar den framgångsrika deckarpseudonymen Lars Keppler) berättade en anekdot om en hälsoundersökning där hon blivit ombedd att svara på några frågor i ett formulär, bland annat fick hon ta ställning till om hon ansåg sig lyckligt lottad i livet. Läkaren blev förvånad över att hon hade kryssat i ”ja” och sa att det aldrig var någon som brukade göra det.

Min första chef sa en gång till mig att ordet förnöjsamhet är ett ord som knappt är relevant idag. Att vara förnöjsam ligger liksom inte för moderna människor, det är nästan som ett misslyckande, för precis som att vi förväntas ta hand om vår hälsa förväntas vi hela tiden sträva uppåt, efter något bättre, något mer i livet än det vi har idag.

Den hedonistiska konsumtionen som är vanlig idag kan ses som en del i denna strävan. Vi har lärt oss att drömma om glädje, nöje och lust och vi söker efter att uppleva det vi fantiserar om på riktigt. Genom konsumtion ges vi en möjlighet att bli någon annan. Det paradoxala verkar dock vara att vi aldrig riktigt blir nöjda – verkligheten lyckas sällan leva upp till förväntningarna.

 Om förnöjsamhet och missnöje

Hedonistisk livsstil i tavlan som föreställer guden Bacchus av 1500-tals konstnären Caravaggio.

Kommer den hedonistiska konsumtionen att fortsätta? Den konsumtion genom vilken vi strävar efter lycka och en bättre vardag än den vi har idag. Det går att skönja en slags konsumtionströtthet i dagens samhälle – många människor i västvärlden upplever att antalet prylar man måste sköta, förvara, ta hand om, relatera till etc. börjar bli jobbigt. Lägg till det ekonomisk kris i många länder och klimatkris.

Vi har varit en slags mottrend mot hedonismen på spåren i ett av våra inlägg här på bloggen (om ”foodiens” eventuella död; ”i framtiden tar vi ett piller för att bli mätta”). Malin Ullgren skrev även en krönika om att avstå i Dagens Nyheter i somras. Vem vet – i spåren på ett lite mer återhållsamt och icke-hedonistiskt framtidssamhälle skulle vi kanske även bli lite lyckligare.

Av Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dandyn som den ideala moderna konsumenten

15 augusti 2013

Jag blir ofta fascinerad av hur lite som faktiskt sägs på Twitter. Ja, det skrivs ju såklart en ofantlig mängd med tweets, men det inte så ofta som det som faktiskt sägs säger något, dvs har ett djupare innehåll eller ger mig tillgång till någon ny form av kunskap. Fokus ligger på vem och var men inte så mycket på vad eller varför. Det kanske är lönlöst att förvänta sig annat när twittrarna bara har 140 tecken på sig men det är ändå ett bra exempel på det slags samhälle vi lever i. Strunt samma i vad jag gör, bara jag visar upp att jag gör något, träffar någon, någonstans.

När jag läser dessa Twitterflöden kommer jag att tänka på det som har kallats för ”konstnären som hjälte” och ”dandyism”. I och med framväxten av en allt mer sofistikerad och utbredd konsumentkultur bland medelklassen har en livsstil som tidigare anammades av ett fåtal privilegierade människor blivit något som eftersträvas av allt fler. Det handlar om en estetisering av livet, att göra livet till ”a work of art”.

Just dandyn är en intressant figur i detta sammanhang. Den ”första” dandyn sägs ha varit Beau Brummell (bara namnet luktar dandy lång väg) som levde i London i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Han kom från en medelklassbakgrund men anammade exklusiva och utstuderade vanor, särskilt vad gällde stil och smak och blev en inflytelserik inspirationskälla för dåtidens aristokrati. Wikipedia ger ett exempel på hur dåtidens aristokratiska män förväntades tillbringa sina dagar: göra sin toilette och handla på förmiddagarna, rida i Hyde Park eller besöka någon av herrklubbarna på eftermiddagarna, sedan teater, spel och eventuellt besök på en bordell. (Brummell gjorde allt detta men tyvärr utan tillräckligt med pengar för sin extravaganta livsstil. Han dog av syfilis, utfattig i Frankrike dit han flytt från sina kreditorer).

Beau Brummell Statue Jermyn Street1 Dandyn som den ideala moderna konsumenten

Staty av Beau Brummell i London.

Bortsett från Brummells tragiska slut kan dandyn på många sätt liknas vid den ideala moderna konsumenten: med en egensinnig känslighet för världen, redo att ge efter för infall och lustar, med en flytande identitet. Precis så som den postmoderna eller postindustriella konsumenten brukar beskrivas – en hoppjerka rent rumsligt och även själsligt och intellektuellt.

Forskare som sociologen Mike Featherstone har beskrivit hur dandyns livsstil har spridits bland konsumenter i västvärlden. Estetik har blivit en faktor utifrån vilken vi fattar grundläggande beslut. Frågan idag är således inte om detta är en bra sak att göra, utan om det ser bra ut?

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spelar det någon roll om något är naturligt eller inte?

18 juli 2013

kött4 620x344 Spelar det någon roll om något är naturligt eller inte?

Vi är i dag näst intill besatta av att det mesta omkring oss, kanske framförallt mat, ska vara naturligt. Naturligt är ett ord som syns överallt i marknadsföringssammanhang – reklamarna vet om att sånt som är ”naturligt” säljer bättre än sånt som ”onaturligt”. Det här är intressant eftersom man kan fråga sig vad det egentligen innebär att något är naturligt. Jag har bland annat skrivit om detta i ett tidigare inlägg på bloggen (Vad är det naturliga?).

I en podcast från The Long Now Foundation lyssnade jag nyligen på Nicholas Negroponte en framtidsspanare som bland annat är känd för sina tankar om ”bits and atoms” – att vi lever i en värld som är baserad på atomer men att vi rör oss mot en värld där ”bits” tar över. Hans slutsats blir att sådant som vi idag ser som motsatser till varandra (distinkt olika ”atomer”) kommer att flyta ihop eftersom den teknologiska utvecklingen gör en del sådana distinktioner förlegade. Han pekar bland annat just på dagens motsatsförhållandet mellan naturligt och onaturligt. Ett exempel han nämner är företaget Modern Meadow som experimenterar med att skriva ut kött. Kött som är utskrivet i någon slags 3D printer – är det naturligt eller onaturligt? Själva köttet är ju skapat utifrån ”riktigt” kött (utifrån vävnader från riktiga djur), det är bara produktionsprocessen som skiljer sig.

I anslutning till detta kommer jag också att tänka på en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen där VDn för Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet, Olof Holmer, bemötte en artikel av Centerpartiledaren Annie Lööf som handlade om att Centerpartiet vill minska de kemiska gifterna i vår vardag. Enligt Holmer finns det en rad felaktigheter i Centerledarens artikel, bland annat påståendet att ”kemikalier finns i nästan allt som vi kommer i kontakt med”. Holmer påpekar i sin artikel att allt omkring oss består av kemikalier, ”Annie Lööf består själv till 100 procent av kemikalier”, konstaterar han ironiskt.

Vår besatthet av det naturliga i dag kan ses som en följd av industrisamhällets och i efterdyningarna på den – masskonsumtionens uppkomst. Innan var frågan om naturligt eller inte irrelevant – man ”konsumerade” på det sätt som var möjligt. I och med uppkomsten av en stor medelklass blev det under 1900-talet möjligt för allt fler människor att lägga en stor del av sin ökade inkomst på konsumtionsvaror.

Under efterkrigstidens första årtionden slog masskonsumtionen igenom med fullt kraft – det nya och i våra ögon ”onaturliga” var attraktivt; det var plast, engångsartiklar och det skulle vara nytt. ”Throw away living” blev ett begrepp som kännetecknade tidsandan. Jakten på det naturliga i dag kan ses som en reaktion på det slit och släng ideal som rådde i mitten på 1900-talet, och som fortfarande råder, i stora delar av samhället. Något som kan hävdas vara naturligt blir på många sätt den ultimata motsatsen till allt det som vi vill distansera oss från. Frågan är dock om detta förhållningssätt håller i en framtid där världen troligtvis inte ser likadan ut som i dag.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det”

16 juli 2013

IMG 2089 Om det fanns ett piller så skulle jag ta det

Strax före midsommar i år utsåg HUI i vanlig ordning ”Årets Smultron” (sommarens motsvarighet till ”Årets Julklapp”) och i år gick titeln till ”Matresan”. Kriterierna som ska uppfyllas för att erhålla ”Årets smultron” är att fenomenet ska ha ett högt försäljningsvärde och representera den tid vi lever i. Att matresan blev årets smultron är föga förvånande i ett land som leder ligan när det gäller utgivna kokböcker per capita och där tv-kockarna har blivit vår tids superkändisar. Vårt till synes oändliga intresse för mat innefattar såklart njutning och glädje men likaså dåligt samvete och ångest och inte minst ett enormt resursslöseri. Det är fascinerande hur mycket av den dagliga debatten som handlar om mat.

I en matstudie vi nyligen gjorde kunde vi, debatten till trots, konstatera att intresset för mat inte finns hos alla. ”Om det fanns ett piller så skulle jag ta det istället” uttryckte en av deltagarna när hon berättade om sitt svala intresse för mat. För vissa är mat inte enbart förenat med njutning och glädje utan fungerar oftast som bränsle, något man måste få i sig för att överleva och som ofta är tråkigt att behöva bry sig om.

I det senaste avsnittet av SVTs Historieätarna kunde vi se Erik Haag och Lotta Lundgren gå på djupet med 70-talet och dess ”bruna mat”. Vad de bland annat kunde konstatera var att 70-tals maten innehöll väldigt udda kombinationer, var ofta ganska fet och innehöll lite för många smaker i en rätt vilket gjorde att man inte åt så mycket. Maten var helt enkelt för mättande, äcklig och det var lätt att känna att man hade ätit för mycket. Man höll sig till små portioner och tog till vara på maten man hade hemma, för att konsumera och frossa ansågs fult. Dessutom var matpriserna mycket högre än idag och stod för en stor del av varje hushålls utgifter. I kontrast till detta översvämmas sociala medier idag av bilder på mattallrikar, det ena matlagningsprogrammet avlöser det andra och vi har aldrig lagt så mycket pengar på restaurangbesök som vi gör idag.

I veckan inleddes Ramadan, den muslimska fastemånaden, då man från gryning till skymning helt avstår från mat och dryck. Förutom att ägna sig helhjärtat åt Islam, syftar fastan till att visa ödmjukhet och solidaritet med de mindre bemedlade och de som går hungriga. Det handlar med andra ord om att tänka till kring sin matkonsumtion – att genom fastan lära sig att ha tålamod och självdisciplin. När vi i väst utan närmare eftertanke anser oss ha rätten till all typ av mat när vi vill, var vi än befinner oss känns fastan ganska logisk och sund.

Frågan är hur länge vårt överdrivna intresse för mat kommer att hålla i sig. Efter en trend följer alltid en mottrend; när blir egentligen den surdegsbakande foodien bara ett minne blott? Vi tror att framtiden tillhör en mer måttfull matkonsumtion à la 70-tal, vi ägnar oss åt andra intressen och det där med att istället för mat ta ett piller kanske inte är så otänkbart som det låter idag.

Av: Julia Holmberg & Elin Åström Rudberg