Här och där – inte längre olika saker

17 oktober 2013

skype video call 2 620x412 Här och där   inte längre olika saker

Skype lämpar sig bäst för samtal mellan två personer. Pressfoto från Skype.

Där är där man inte är. Här är här där man är. Citatet från barnprogrammet Fem Myror är fler än Fyra Elefanter med Magnus, Brasse och Eva är på många sätt en självklarhet. Det är klart att jag är här. Och eftersom jag är här kan jag inte vara där. Detta har det aldrig funnits någon anledning att ifrågasätta. Tills nu.

Härom helgen skulle jag ”skypa” med min syster och hennes familj som bor i New York. Detta brukar vi göra, särskilt tillsammans med mormor och morfar, och det är en slags ritual som både är väldigt vardaglig men också lite högtidlig. Vi samlas allihop framför våra respektive datorer och sedan ska vi försöka umgås en stund; vi i soffan här i Sverige och de i sitt vardagsrum i USA, genom Skype.

Det är såklart fantastiskt att vi har möjlighet att både se och prata med varandra i realtid när vi befinner oss på varsin sida av Atlanten. Och samtidigt blir dessa Skype-sessioner nästan alltid något av ett antiklimax. Alla pratar med alla, ingen fattar vem man pratar med, eller vem som pratar med just mig, det blir ett suboptimalt samtal där ingen lyckas förmedla eller bli förmedlad något av det vi hade föresatt oss innan.

Skype skapar ett helt nytt sammanhang i det redan existerande rummet; lägger liksom till ett extra lager verklighet ovanpå det som jag redan befinner mig i. Svårigheterna att veta hur man ska bete sig är särskilt tydliga när det är två större sällskap som försöker umgås via Skype (samtal med bara två personer är mycket lättare). Då blir det tydligt hur vissa saker inte går att överföra digitalt; det sociala samspelet, ögonkontakt och kroppsspråk är några exempel på faktorer som har svårt att klara sig helskinnade när de digitaliseras. Du är liksom aldrig helt säker på att det du säger tas emot och förstås på andra sidan.

Denna upplevelse kan sägas vara ett exempel på det som framtidsspanaren Nicholas Negroponte kallar för ”bits and atoms”. Vi har levt  i en tid av ”atoms” – de flesta saker var väl definierade och avgränsade gentemot varandra, men nu lever vi mer och mer i en tid som kännetecknas av ”bits” – gamla sanningar och definitioner håller på att lösas upp och ersättas av mer mångfacetterade och flytande perspektiv.

Skype-sessionerna påminner mig om när jag var på restaurangen Dans le Noir i Paris för många år sedan. Inne i restaurangen är det kolsvart och  all personal består av blinda servitörer. Idéen är att seende människor ska få känna på hur det är vara blind. Det var en speciell upplevelse. Inte bara för att det var svårt att inte kladda ner sig när man inte ser maten och att jag blev trött av att det var så mörkt, men framförallt för att du aldrig var säker på att personen vid bordet som du pratade med verkligen lyssnade på vad du sa. ”Hallå, lyssnar du fortfarande på mig?” blev en upprepad replik under middagen.

Tekniken i all ära, men att umgås i stora sällskap gör sig fortfarande bäst i verkligheten. Den fysiska verkligheten alltså. Här och nu.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,