Man måste ha varit på toppen för att sänka sina krav

24 juni 2013

För ett tag sedan läste jag Nina Björks konsumtionskritiska bok ”Lyckliga i alla sina dagar”. Även om man inte är en lika radikal kritiker av det kapitalistiska systemet som hon är kan man hålla med om en del av hennes kritik (ja, det är sjukt att företag marknadsför preventiv hårborttagning till flickor i lågstadieåldern som på så sätt ska besparas oönskad hårväxt efter puberteten). Konsumtionssamhället är fullt av avarter.

Samtidigt finns det drag av elitism i hennes kritik. Varför är det fel att vilja ha en ny och större platt-tv eller att köpa ett nytt kök på IKEA? Det är lätt att underkänna sådana ytliga drömmar när man själv besitter tillräckligt med kulturellt kapital för att stå över dylika materiella strävanden. Är det bara den välmående medelklassen som har råd att ”byta ner sig”?

Historiskt har ökad materiell levnadsstandard varit viktig för de flesta människor och ingenting som ifrågasatts. Det är fortfarande viktigt i tillväxtländer som t ex Indien och Kina, där det är självklart att unga människor drömmer om bättre materiell standard än sina föräldrar. Men i den rika delen av världen kan man såklart fråga sig vad det är att få det bättre.

När de flesta medborgare kan äta bra mat, har tillgång till ny teknik och har råd att åka på semester någon gång per år blir de materiella drivkrafterna mer diffusa. På vilket sätt vill jag få det bättre än mina föräldrar? I Sverige idag handlar medelklassens drömmar mer om att förverkliga sig själv snarare än att spara ihop pengar till en ny bil.

Paralleller kan dras till politiska sympatier och värderingar. Det är ironiskt att det är en av de mest konsumtionsstarka grupperna i samhället (välutbildade, unga kvinnor i storstadsområden) som är mest benägna att rösta på det mest konsumtionskritiska partiet, Miljöpartiet. Ytterligare en liknelse kan göras med ätande om man tittar på vilken grupp konsumenter i västvärlden som i störst utsträckning är vegetarianer. Det är de människor som har råd att äta vad och hur de vill – som har sett och upplevt överflödet – som väljer bort att äta kött.

Av: Elin Åström Rudberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,