Idealet är att bara vara

22 december 2011

Av Elin Åström Rudberg

Succéförfattaren Lars Kepler – eller snarare de två personer som utgör pseudonymen Lars Kepler – verkar leva ett härligt liv. Åtminstone enligt ett långt reportage om det gifta paret Alexander och Alexandra Ahndoril i DN nyligen. Här beskrivs parets vardag med arbete framför datorn i sexrummaren i Vasastan i Stockholm, boksignering på Åhléns och umgänge med barnen.

Deras liv symboliserar på många sätt en resa genom samhällsskikten; från ”vanliga” kulturarbetare till hyllade deckarförfattare med stora inkomster och flott våning mitt i Stockholm. Men deras liv symboliserar också ett slags idealt liv där intresse, arbete och fritid flyter ihop på ett sätt som blir mer och mer vanligt förekommande. Fenomenet brukar kallas för ”bleisure” (ett akronym av orden business och leisure) och innebär att man blandar arbete och fritid så att gränserna mellan dessa områden suddas ut. Media har skrivit om bleisure under flera år men att leva på det sättet ses fortfarande som det icke-normala på arbetsmarknaden även om det för många människor med ”fria yrken” (t ex frilansare, entreprenörer, konsulter) är en realitet.

Intresset för ett bleisure-liv ökar och särskilt bland unga. Exempelvis är 74 procent av unga svenskar intresserade av att bli egna företagare enligt en undersökning från Tillväxtverket 2008. Vad är det som lockar? Dels handlar det om frihet, flexibilitet och kreativitet men där finns också drömmen om att kunna försörja sig på sin passion. Det ideala är att bara kunna vara och att allt i ens liv flyter ihop; konsumtion, arbete, passion och fritid. Mångsysslarna Rebecca och Fiona är två andra väldigt bra exempel på detta. De lever verkligen livet (och lever gott på det dessutom) genom att bara vara sig själva och ägna sig åt det de brinner för. Framgångsrika unga personer som verkar lyckas med allt de företar sig i livet och som syns i media blir så klart förebilder för många andra.

Men hur nytt är det här med bleisure egentligen? Bönder har ju exempelvis alltid levt ett slags bleisure-liv; man bor på sin gård och arbetar lite grand hela tiden och det har ju inte varit något märkvärdigt med det. Fritid som begrepp är också relativt nytt eftersom ledig tid knappt fanns för de flesta människor ändå in på 1900-talet. Så just ordet bleisure skulle inte kunna existera utan att vi utgår från de två begreppen arbete och fritid.

Den strikta uppdelningen mellan arbete och fritid kan sägas följa i kölvattnet på industrialismen. Att kunna gå hem klockan 5 från jobbet och ha rätt till ett par veckors semester varje år sågs som en viktig rättighet. Och i dag förlorar detta sin betydelse för fler och fler människor på arbetsmarknaden, är inte det lite ironiskt så säg?

Bleisure får i dag symbolisera motsatsen till det statiska, tråkiga och rutinmässiga som vi förknippar med industrialismen. Det som blir status är motsatsen till allt detta, därav återgången till eller återupptäckten av att blanda olika beståndsdelar i sitt liv till en perfekt helhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dumhet kan också vara smart

14 december 2011

Av Elin Åström Rudberg

När jag var runt 14 umgicks jag en del med en tjej som jag inte hade så mycket gemensamt med. En dag hängde vi med några killar och jag har ett väldigt tydligt minne av hur min kompis sa uppenbart korkade saker och spelade ovetande inför de enklaste frågorna. Inställsamt fnittrande fällde hon den ena dumma kommentaren efter den andra. Det som förvånar mig även så här långt i efterhand är att denna taktik gick hem hos killarna. På något underligt sätt fann de denna dumhet attraktiv, och hon lyckade senare på kvällen snärja en av dem.

Än mer underligt kanske är att dumheten lever och frodas i dag, trots mottrender som exempelvis renässansidealet som jag skrev ett inlägg om nyligen. Och inte nog med det; dumhet lönar sig om man bara förmedlar den till omvärlden på rätt sätt.

För några veckor såg jag ett avsnitt av Karin Hübinettes intervjuprogram på SVT, där hon intervjuar Maria Montazami. Jag kunde inte undgå att fascineras av samtalet; vid flera tillfällen började Maria Montazami att gråta när hon tänkte på hur fantastiska hennes barn är och sen pratade hon om att kvinnor är bra på att städa och shoppa (eller något liknande, kommer inte i håg den exakta ordalydelsen nu).

Hon kan verka oförarglig – en glad pingla som glider blåögt genom livet – men det finns samtidigt något provocerande med hela hennes framställning av sig själv. Efteråt kom jag på vad det är: det är dumheten. Och det som kanske är mest provocerande är att dumheten är nyckeln till hennes framgång. Det är i själva verket otroligt smart att spela dum. Människor tycker hon är lite rolig och knasig och vissa, som jag, blir provocerade. Men faktum är att dumheten säljer.

Det kanske inte är så konstigt att Maria Montazamis framgångssaga tog sin början i dokusåpan Hollywoodfruar; ett exempel på TV-formatet som kan sägas vara urmodern till den moderna populärkulturella dumheten. Jersey Shore är en annan dokusåpa vars totalt urspårade huvudpersoner har blivit miljonärer. Deltagarna lever livet inklusive att ragga, supa och slåss med varandra. Men i förnedringen föds framgången, åtminstone för vissa lyckligt lottade dokusåpadeltagare.

Att vara eller spela dum är inte alltid så dumt som det ser ut tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I dag vill alla vara en modern renässansmänniska

7 december 2011

Av: Elin Åström Rudberg

Det går inflation i prestationer i dag. Idealet är att ha hunnit med så mycket som möjligt i livet och gärna innan man fyllt 30. Det ska vara lite kultur, lite välgörenhet, lite business och lite intressanta hobby- aktiviteter. Toppat med genomgående högsta betyg så klart, både i gymnasiet och efteråt.

Enligt en välskriven artikel i New York Times om fenomenet ”super people” har det blivit allt svårare att komma in på de mest prestigefyllda utbildningarna i USA.  1971 så kom 19 procent av alla sökande till amerikanska så kallade Ivy League Universitet in på sin utbildning, 2011 är den siffran 6 procent. Det räcker inte längre med topp-betyg, man måste ha presterat utanför klassrummet också. Kanske startat ett företag, byggt ett barnhem i Bolivia, startat en ideell förening, vunnit juniormästerskapen i bergsklättring osv. Mönstret känns igen även från de bästa svenska utbildningarna på högskolor och universitet.

Parallellt ser vi hur retoriken kopplat till olika yrkesgrupper förändras för att ge ett intryck av professionalisering. Det heter inte längre städare, utan lokalvårdare. Inte dagisfröken utan förskolepedagog. När man skriver klagobrev till amerikanska företags kundtjänst får man inte ett svar undertecknat ”Elisabeth Johnson, Customer Service” utan ”Elisabeth Johnson, Customer Correspondence Specialist”. I många fall är det ett förståeligt sätt att höja vissa yrkesgruppers status men det är intressant att detta sker parallellt med prestationshetsen inom skolan.

Jag vet inte vad som kom först; sofistikeringen av yrkestitlar eller större krav på prestationer innan man ens kommer ut i arbetslivet; troligtvis växelverkar dessa processer på något sätt. Båda är i alla fall symptom på vårt kunskapstörstande samhälle.

I dag vill alla vara en modern renässansmänniska som behärskar det högteknologiska livets alla aspekter kombinerat med djup kunskap om de traditionella vetenskaperna. Det är bara att titta på vilken status allmänbildning har fått i dagens samhälle (om detta har ju bland annat United Minds VD Marie Söderqvist Tralau skrivit) eller att det numera har blivit häftigt att kalla sig själv för nörd. Från  skällsord till statusfylld beteckning som bärs upp med stolthet; det går knappt att läsa en intervju med en framgångsrik person utan att stöta på uttrycket: ”jag är ju lite av en nörd…”.

Samtidigt som vi har detta fokus på hur allmänbildade och duktiga dagens unga är, eller ja tvingas vara, för att ens få jobb som lokalvårdare, så finns det en annan sida av diskussionen. Att kunskap i dag blir allt mer ytlig. Att förmågan att problematisera bakomliggande orsaker till vedertagen fakta försämras. Den svenska skolan halkar efter i internationella undersökningar som Pisa, särskilt inom naturvetenskapliga ämnen. Dessutom diskuteras betygssystemen i svenska skolor; i en nyligen genomförd undersökning sätter Skolinspektionen IG på var nionde elev där läraren på elevens egna skola satt ett MVG, skriver Göteborgs-Posten. Man kan fråga sig hur pålitliga resultaten är om bedömningen är så godtycklig.

Till sist kan man fråga sig: har vi blivit smartare eller är det bara normen för vad det innebär att vara smart som har förflyttats? Som med så mycket annat ligger svaret säkerligen någonstans mitt i mellan. Dagens unga verkar i alla fall få ställa in sig på att konkurrensen i samhället kommer att fortsätta att hårdna. Så det är bara att ligga i med plugget, träning och egna företagsidéer om man ska ha någon chans. Och så gärna lite ideellt arbete ovanpå det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Julkalendern – en tradition i tiden

5 december 2011

Av: Elisabet Sjölund

Det är advent, vi tänder ljus och julkalendern dyker upp i diverse skepnader: den klassiska papperskalendern med perforerade luckor, den med choklad av varierande kvalitet och prisklass, den på tv och radio, och kanske den som man själv fyller med presenter. SJs kalender rabatterar tågbiljetter till ett utvalt resmål per dag fram till jul. SVT sänder kortfilmskalender och på internet finns en rad alternativa kalendrar att följa.

Formatet känns just nu om möjligt mer efterlängtat än någonsin och inte bara för att det lackar mot jul. Kalendern tillgodoser flera behov, trender och och tendenser:

  • Du behöver inte välja: En lucka per dag, varken mer eller mindre. En present, ett resmål, en bild. Årets julklapp enligt HUI; matkassen, skulle också med lite fantasi kunna ses som en julkalender – särskilt om man får en kasse om dagen.
  • Du får lite av spelets spänning – vad döljer sig bakom luckan?
  • Du får berättelsen: Storytelling – så aktuellt och viktigt.
  • Du hinner: För en tid sedan skrev jag om det portionsförpackade och hur novellen som litteraturformat fått ett uppsving på sistone. Kanske är det drivet av våra allt mer splittrade liv, späckade av möjligheter och krav på att hinna lite av allt; ”alltid-på-väg”- mentaliteten som även manifesterar sig i de koncentrationssvårigheter som Elin Åström Rudberg tog upp i sitt inlägg häromveckan. Det begränsade formatet vinner mark och här passar julkalendern in perfekt.

Svårigheten är bara att välja vilka av alla kalendrar man nu ska följa…